Åsikter

Läsartext: I väntan på Ygeman måste vi prata om hur det ser ut för barn i vår stad

Sarah Jaziri skriver om barnen som ”tillhör en verklighet som går att beskåda från vilken miljonprogramsbalkong som helst”.Bild: Mårten Svemark
De hotar med döden när de blir arga. De ska göra saker med dig eller dina familjemedlemmar som knappt går att stava till och som de knappt vet vad det betyder.
De känner sig kränkta men är egentligen uttråkade. De vill synas, för utan att de vet om det är de ledsna och trötta på att ingen bryr sig om dem. De vill höras av samma anledning.
Det spelar inte så stor roll om de ”får skit” för vad de gjort eller sagt, för åtminstone får de uppmärksamhet.
De går och kommer som de vill, in och ut ur sina lägenheter utan att någon vet vart de går, vad de har på sig eller var de ska. Ibland äter de sig mätta, ibland inte. På något sätt går de aldrig hungriga eller törstiga särskilt länge, för de har lärt sig överleva utanför hemmet.
Ibland är dörren låst när de kommer hem, och ingen är hemma. För i hemmet tänker man att de klarar sig ett tag på egen hand. Att tårar torkar av sig själva, att behov kan uträttas lite varstans, att nån annan säkert har ett plåster till skrubbsåren och att det bara är nyttigt att få lära sig livet den hårda vägen.
De här barnen är inte mer än 5-10 år gamla. De är flickor och pojkar som försvinner i mängden av syskon och föräldrarnas sociala problematik. De här barnen har föräldrar som inte menar något illa. Men inte heller något väl. De menar ingenting. För de ser ingenting, hör ingenting och vet ingenting.
De här barnen fostras av sig själva ganska ofta. Och av varandra. De här barnen tillhör en verklighet som går att beskåda från vilken miljonprogramsbalkong som helst. Min till exempel.
De lever sina liv där nedanför på fotbollsplanen och grönområdena. Jag hör när de rusar förbi och vrålar dödshot åt sina fiender. Jag ser när de samlar tillhyggen i buskarna intill inför kommande slagsmål. Jag vet att de eldar på trä som aldrig tar fyr ordentligt, rycker i bildörrar som någon kanske glömt låsa och siktar med sten på fönster, fåglar eller människor. Sånt som barn gör ibland, sånt som vuxna brukar rätta till.
Jag lägger mig i, bannar och förmanar, tröstar och lyssnar. För det sker utanför min balkong, min port och mina fönster. Och jag har lärt känna de här barnen sådär som man gör om man syns och hörs som vuxen. Sådär som man gör när man har egna barn i samma åldrar. Men tanken har slagit mig att det även sker utanför deras balkonger, portar och fönster. Och där inne någonstans, bor en massa andra föräldrar. Men ingen ser, ingen hör och ingen vet. Eller så är det praktiskt att låta bli.
De här barnen är överlevare och klarar sig precis på gränsen för socialtjänstens granskande insatser men växer ändå upp med alla de riskfaktorer som krävs för att skapa sargade individer.
De här barnen utgör ingen majoritet och inte heller går alla nödvändigtvis en kriminell eller på annat sätt tragisk framtid till mötes. Men varför blunda och hoppas på det bästa när det är tydligt att något är väldigt fel?
Någonstans i väntan på att Ygeman ska spika ett datum för besök i vår stad, någonstans i debatten om vad samhället, skolan och polisen gör för fel är det kanske läge att börja prata mer om hur det faktiskt ser ut för ganska många barn i vår stad – och vem eller vilka som egentligen bär det yttersta ansvaret för barnens uppväxt.
Som bosatt i ett hittills relativt skonat Malmöområde (ur våldssynpunkt) går det inte att bortse från vad det är som brister. Vad det är som formar framtidens barn. Det är inte bara ett underskott av poliser eller för stora klasser i skolan, det är föräldrar som tappat livslusten och barn som får växa upp för fort och för fel.
Det krävs en motvikt till det individualistiska levernet som är praxis 2017. Det behövs en starkare vuxenvärld att även som vuxen kunna falla tillbaka på och ta stöd av när ensamhet och livsångest kommer för tätt inpå – annars kommer de här barnen ganska snart att ha vuxit upp klart och vara lika trasiga som dagens vuxenvärld.
Det är dags att tänka utanför myndighetsboxen och ta vårt ansvar som medborgare och föräldrar.

Sarah Jaziri

Sarah Jaziri är uppvuxen på Holma och numera bosatt på Segevång. Hon är gift och mamma till två barn på 4 och 7 år. Hon studerar psykiatriskt omvårdnadsprogram på Malmö Högskola.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Läs alla artiklar om: #framåtmalmö
Gå till toppen