Huvudledare

Ledare: Lyssna på Merkel. Hon har något klokt att säga.

Angela Merkel och Stefan Löfven (S) har mycket att tala om.Bild: Michael Sohn
På tisdagen anländer den fria världens nya ledare – och Sveriges nya bundsförvant i EU – till Stockholm.
Uppståndelsen, förberedelserna och säkerhetspådraget har inte på långa vägar varit lika omfattande som när USA:s förre president Barack Obama gästade Sverige i september 2013. Men så är Tysklands förbundskansler Angela Merkel också betydligt mera jordnära – som person och politiker.
Merkel, den fria världens ledare?
Ja, i alla fall i moralisk mening är det ingen överdrift. Inte idag.
I decennier har detta varit en självklar benämning på USA:s president. Men Donald Trump kan inte beskrivas så.
Trump – opportunist, populist, nationalist, demagog – förkroppsligar raka motsatsen till de värderingar den fria världen vill förknippas med. Han förtjänar inte att kallas dess främste företrädare.
Merkel faller inte till föga för Trump. Hennes hälsning till Trump efter dennes valseger var avmätt. Merkel sade att hon välkomnade fortsatt samarbete med USA baserat på demokrati och frihet samt respekt för alla personer oavsett ursprung, tro, hudfärg, sexuell läggning eller politiska åsikter.
Lugnt och elegant, som Merkel själv. En markering med tydlig udd. En klarhet alltför många saknat.
Och i ett telefonsamtal med Trump på lördagen kritiserade Merkel hans beslut att tillfälligt förbjuda flyktingar och personer från sju länder med huvudsakligen muslimsk befolkning från att resa in i USA.
När främlingsfientliga vindar viner i Europa gör Merkel inte som alltför många andra europeiska politiker – hukar. Tvärtom står hon utan att tveka upp för tolerans och människors lika värde, för demokratin och rättsstatens principer, för en generös flyktingpolitik, för liberala kärnvärden.
Den tyska erfarenheten spelar sannolikt en stor roll för Merkel. Tyskland är ett land som byggt sin moderna identitet och sin självbild på en historisk förbrytelse – nazismens illgärningar – inte på historiska stordåd. Viljan att på olika sätt försöka gottgöra detta är en viktig förklaring till hur tysk politik har utvecklats efter andra världskriget. En generös asylpolitik är en av konsekvenserna.
I tider som dessa borde EU fungera som en motvikt till USA under Trump. Men dessvärre är det inte bara på andra sidan Atlanten högerpopulism och nationalism skördar politiska framgångar. Samma utveckling plågar Europa och EU. Inte heller Tyskland är förskonat från dessa strömningar.
För Sverige och statsminister Stefan Löfven (S) är en gemensam, fungerande flyktingpolitik inom EU den viktigaste frågan under överläggningarna med Merkel. Och det är bråttom. Flyktingavtalet mellan EU och Turkiet är varken hållbart eller önskvärt på längre sikt. Turkiet hotar att säga upp det.
Sverige och Tyskland har till skillnad från många andra av EU:s medlemsstater försökt att ta sitt ansvar under de senaste årens flyktingkris. 2015 tog Tyskland emot närmare en halv miljon asylsökande och Sverige över 160 000.
"Wir schaffen das", försäkrade Merkel sina oroliga landsmän när andra europeiska ledare hade ett motsatt budskap: "Vi klarar det inte".
Men det har inte gått smärtfritt, varken där eller här. För att klara integrationen framöver har Tyskland såväl som Sverige tvingats strama åt asylpolitiken.
Efter brexit behöver Sverige en ny bundsförvant i EU.
"Tyskland är den viktigaste partnern, även om vi inte tycker lika i alla frågor", säger EU-minister Ann Linde (S).
Sverige och Tyskland har mycket gemensamt. Två starka välfärdsstater, två starka industrinationer med förkärlek för planering, ordning och reda. Två starka ekonomier som stora delar av världen ser med berättigad beundran på.
Överord? Knappast. Visst finns problem. Visst har både Tyskland och Sverige stora utmaningar framför sig, men samtidigt mycket goda förutsättningar att klara dem och gå vidare, stärkta.
Trump lär inte låta sig rubbas. Men andra gör klokt i att lyssna på Merkel. Och inspireras.
Läs alla artiklar om: Merkel i Sverige
Gå till toppen