Kultur

Undergång med dopp

"We hate it when our friends become successful", Andreas Poppelier.

Lotta Döbling, Emil Z Ekberg, Andreas Poppelier

KONST. Galleri Thomas Wallner c/o High Court, Malmö, t o m 24/3.
Det är till klirret av kaffekoppar och doften av karlsbaderbulle som världen går under. Åtminstone när apokalypsen äger rum på Galleri Thomas Wallner c/o High Court i Malmö. Där delar konsten hus med såväl konsulat som kontors- och konferenshotell i det forna hovrättspalatset. Under tiden som gästerna gemytligt sörplar kaffe är katastrofen redan ett faktum i Emil Z Ekbergs magnifikt tecknade collage. Här erövrar herrelösa hundar gatan, medan grönskan slukar staden nedanför ett Vita huset i ruiner. Vilket alltsammans påminner om hur vardagen för många av oss fortgår till synes obekymrad av en hotande undergång.
Ändå har var sak två sidor, tänker jag inför Andreas Poppeliers mörkt lysande målning "Samtidskonstens förbränning i populismens krematorium". I ett krängande landskap framträder krematoriets silhuett som ett becksvart intet. Den absoluta nollpunkt där konsten i all sin skönhet och fulhet, komplett med sina idéer, historier och brustna illusioner går upp i bolmande rök. Fast inte riktigt. För den hänger trots allt här på väggarna, i något som jag vill påstå är en uppvisning i styrka. Om den nu blir både bränsle och offer för konsumismen och populismen - en vara bland andra varor - ger den likväl inte tappt.
Liksom den sockrade bullen är måleriet kanske sötat på ytan, men därunder mal oron. Som i Poppeliers "We hate it when our friends become successful" där vattnet sluter sig tätt kring den sammanbitne badaren. Det är en betvingande bild som sjunker rakt genom näthinnan till medvetandets bottenskikt. Även Lotta Döbling briljerar då hon i turkos och guld förför visuellt, för att sedan låta blicken söka skuggorna och revorna bland sinnligt målade veck och ridåer av färg.
På High Court utgör konsten å ena sidan en dekorativ fond för business as usual, å andra sidan hävdar den sin potential som motkraft. Det senare förstärks av de tre konstnärernas förmåga att skruva bilden av tillvaron tills den framträder i främmande ljus. Det dystopiska anslaget är sällan långt borta, men inför konst av den här kalibern är det omöjligt att inte känna visst hopp.
Gå till toppen