Engström

Sist ut: Concerto Ingrosso

De 7 drar igenom sina bidrag i Malmö arena.

Bild: Stina Stjernkvist/TT
"Good lovin' gone bad" heter en (inte särskilt bra) låt av Bad Company. Uttrycket låter lite grann som en sammanfattning av Justin Biebers karriär så här långt.
"Good lovin'" heter en låt som Benjamin Ingrosso tävlar med i festivalen. Den låter lite grann som första hälften av Justin Biebers karriär. Det är mycket präktigt. Det är musik lika tvålfager som artisten.
Men så länge det kommer nya barn till världen kommer behovet av vattenkammad pojkbandspop att vara tämligen konstant. Detta exempel är inte på något vis uselt; låten är snyggt komponerad, utan skavanker någonstans. Gabriel Alares och Simon Lingmerth – körsångare utanför bild – gör ett styvt jobb (och har säkert hjälp av en del förinspelade röster därtill).
Benjamin Ingrossos röst klingar bäst när den klingar med andras (och när han inte sjunger haven't slept for daze). Jag kan störa mig på hur han förväxlat konsten att waila med ren villrådighet – vilken ton ska han egentligen hålla? – men jag betvivlar inte på att denna går hem både i stugor och kindergarten. Minst andra chansen.
Bild: Jonas Ekströmer/TT
Här har vi väl ändå en given finalist? Till skillnad från förra året, då hon tävlade med en knappt sprattlande sak som hette "My heart wants me dead" visar hon i år att det antagligen krävs något för att vinna "Idol" – vilket hon gjorde 2014.
I år tävlar hon med något som Katy Perry antagligen inte hade tackat nej till: en klistrig och pseudoradikal dänga där hon sjunger ordet f**k fler gånger än vad som borde vara möjligt i en låt som inte ska framstå som ett möte med en desperat pundare i en mörk gränd. Fast mest sjunger hon "I don't give a". Det låter som I don't give up.
Låten? Den har Lundakillen Ola Svensson skrivit tillsammans med artisten och trion Linnea Deb, Joy Deb och Anton Hård af Segertoner.
Bild: Jonas Ekströmer/TT
5. I februari 1978 tävlade Wizex med "Miss Decibel". Samtidigt turnerade Iggy Pop med låtarna från sina båda mer eller mindre splajsans nya album "The idiot" och "Lust for life". Det är svårt att i en och samma epok och samma vrå av världen finna två tydligare motpoler.
Trettionio år senare tävlar ett Göteborgsband som heter Dismissed i festivalen. Det är lite Miss decibel över det, åtminstone sett till det lätta flödet i melodiken. Men det är också rätt mycket Iggy Pop, åtminstone när Tor Höglund i sångverserna håller sig i sitt lägre register. Det låter lätt dekadent. Det låter lite Bauhaus.
Men mest låter det ändå Peter Kvint. Han har tillsammans med Ola Salo skrivit låten "Hearts aligned". Det är en rockromantisk arenalåt, som gjord för extranummer eller teatrala rockshower. Och bandet är med på de s k noterna: dessa riddare för hbtq-värdena uppträder i kvinnokläder och lekfulla kreationer, varibland den fjäderformade huvudbonad som pryder just Tor Höglund är allra mest iögonfallande.
När Salo och Peter Jöback förra året väckte sensation med ett pausnummer var det just Salo och Kvint som skrivit låten: "Sing me out". Den var bäst i hela Melodifestivalscirkusen anno 2016.
"Hearts aligned" håller inte samma nivå, men har samma sorts snits. Sinnena skärps när versen övergår i vad som låter som en refräng i halvtempo. Sedan lossnar det när denna "refräng", som bara var ett stick, övergår i den verkliga refrängen. Denna växelverkan lattjar de med låten igenom. Det håller musiken vid liv.
Framträdandet? Det hålls vid liv med kostym- och teatershowen: lätt dekadent, men inte värre än att barnen kan återskapa den vid kyrkans barntimmar nästa helg.
Jag ska bara få tankarna på Billy Idol ur skallen, så blir det nog bra med det här.
Bild: Jonas Ekströmer/TT
4. "Helt kass", konstaterade rapparen Allyawan efter det första av sina tre genomdrag av Redline-låten "Vart har du vart". Han syftade inte på titeln, men man får ändå ge honom rätt: det här var inte bra.
Fast det borde det vara. Studioversionen är en rätt soft r&b/hiphop-låt av sängkammartyp. Lite mystisk kanske, såtillvida att den lyckliga kärlekstexten inte riktigt är i fas med den vemodiga texten. Och när sedan det långa rap-partiet kommer blir tonen direkt anklagande.
De där problemen, som jag igår inte uppfattade som alarmerande alls, multipliceras när Allayawan framför låten live. Flytet är A och O i hiphop, men här är det rytmiska flödet verkligen bara sisådär. Värst är det i det 45 sekunder långa rappartiet, där de första 30 är direkt pratiga. Inte på hiphopvis, mer på nyhetsuppläsarvis.
Scenproduktionen lämnar också mycket att önska. Den är djärv, med ambitionen att uppfattas som nyskapande antar jag. Dåsiga dockor och mestadels stillastående dansare ingår. Det ser ut som interiören i en rymdkapsel strax efter att syret tagit slut.
Låten – som Masse Salazar producerat och skrivit tillsammans med Samuel Nazari – har något, men åtminstone på dagens rep kommer det inte fram.
Bild: Stina Stjernkvist/TT
3. En silvergrå bil rullade nyss in i foajén. Om ni gissar att den finns i Malmö arena för att ge Roger Pontare lite skjuts så gissar ni fel. Istället för att greppa en ratt gör han entré med näven runt vandringsstav som också tjänar som en av scenbyggets nitton facklor.
Nu är det läge för lite osmaklig åldersdiskriminering: "Så killen fyller 19 bast?". Men sådant biter förstås inte på Roger Pontare, som nog alltid velat framstå som äldre än han är. Sisådär 400 år äldre.
Låten han framför inleds med ljudet av en dov trumma, en surrande bourdon-ton som från en didgeridoo och lite barnkörer. Jadå, Roger Pontare är på hemmaplan. Fast naturfolksmystiken, som väl ska vara sådär lite lagom mjödgrumlig, kontrasteras med en kristallklar svensktoppsrefräng av den typen som låtskrivaren Thomas G:son staplat i en garderob i sin hemmastudio och ibland plockar från.
Det finns oväntad modulation eller tonartshöjning strax före ett instrumentalparti. Att det är oväntat behöver inte betyda att det är elegant.
Mest oväntat ändå är hur vilsen Pontare – ett proffs är han, det kan vi inte ta ifrån honom – ter sig i denna låt. Rösten är raspigare än förr, det är en sak, men han är inte riktigt vän med det förinspelade. Här behöver repas mer. Det ger sig nog.
Bild: Janne Danielsson
2. Nyss framförde Mariette sin "A million years". Och jag slogs av det uppenbara: talang.
Refrängen må vara lite jönsig – den "spännande" låten från 2015 var, eh, mycket mer spännande – men när vi möter en artist som sjunger med så här mycket säkerhet och kan nästan vad som helst lyfta. Hon är säker, ja, men inte tråkig; den som är säker kan också ta sig friheter och ge sig hän. Efter det tvångströjenummer som var Etzias "Up" var detta en befrielse.
Scenshowen är också fin: fyra dansare som faktiskt tillför något, där de svänger och trippar och dinglar. De är alla fyra fästa i ett rep som hänger från en ramp högt uppe i taket. Också detta ger rörelsefrihet, helt i paritet med dessa som sångerskan tar sig.
Bild: Jonas Ekströmer/TT
1. Schemat har kastats om, så först ut på Malmös arenascen för att testa kameravinklar och andra vinnarknep är Etzia, som sjunger låten "Up".
Jag begriper precis hur de tänker: the only way is up. Detta är faktiskt ännu mer hopplöst än i den inspelade version jag hörde igår och skrev om här nedan. Och då gör hon – och låtskrivarna/producenterna – ändå ett hiskeligt hopp i en klumpig tonartshöjning upp mot sista refrängen.
Läs mer:Sju nya försök att fånga en stormvind
Hon gör entré i ett moln av rök. När den skingras hör vi reggae tränga fram. Jag kan inte bestämma mig för vad det låter som mest: haschpropaganda eller statlig antirökpropaganda.
Men det där går över. Det finns inget rökigt alls över denna präktiga västindiska schlagerdänga. Den är stel som en pinne – jag hade önskat att den var lite slappare i lederna, om jag ska vara ärlig. Att den här artisten, som sjunger så mekaniskt, arbetat som körsångerska är för mig obegripligt.
Etzia uppträder i en kroppsstrumpa mes snökristaller, men viktigare för showen är kanske de fyra dansarna som åker rullskridskor.
... fast nu är det snart dags för nästa tävlingsbidrag. Jag ser fyra dansare som allihop har ett rep fäst i en krok på ryggen. Kan bli spännande!
Jag återkommer i denna artikel (skapar inte nya artiklar/bloggposter efter hand) med mina rader om först Mariettes låt, sedan resten.
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2017
Gå till toppen