Kultur

En vacker bok

Siri Johanssons nu utgivna dagbok är - till skillnad från Noréns, Ekströms eller Knausgårds - vardagstankar från någon sprungen ur arbetarklassen.

Siri Johansson.Bild: Sven Teglund

Siri Johansson & Sven Teglund

BOKEN. Ensamheten värst. Teg Publishing.
Den Sonja Åkessonskt laddade titeln – ensamheten värst – suger tag. In i huvudet på den åldrade hemmafrun Siri Johansson (1918-2010), hemmahörande i den ångermanländska bruksorten Husum.
”Nu” är det mest frekventa ordet i dagboken. Besök av barn och barnbarn. Göra kalvsylta, maränger, kaffebesök, TV-bingo, öronvärk. Inte ens den ständigt åberopade Jesus förmår lindra oron, eller saknaden efter maken. Efter hans död började hon skriva.
Fullt begripligt att sonen, konstnären Sven Teglund, ville ge ut dagboken. Mamman brukade läsa högt ur den – berättar han i förordet – liksom medveten om sin begåvning, den lyriska ådran. Känslan för rytm och hisnande radslut. ”snön tinar / virkar nu / nervös”. Orden väcker minnen av Sune Johnssons stämningsfulla dokumentärfoton från glesbygdens folkliv.
Så värst ensam verkar hon i förstone inte. Men det kan dröja mellan datumen och jag gissar att de ödsliga dagarna är intet att skriva om. Och för konflikter sätter hon punkt i förtid: "otrevligt att Elvida säger så / dumt om mej, hoppas det blir bra, / blir nervös.”
Dagboken har blivit emblematisk för vår autenticitetsknarkande tid: Lars Norén, Johanna Ekström och Karl Ove Knausgård. För att nämna några. Men ytterst sällan förmedlas vardagstankar från någon sprungen ur arbetarklassen. När det väl sker kan det bli en skräll.
Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" blev en succé 1970. Drygt 30 år senare debuterade arbetarhustrun och fembarnsmamman Ruth Berggren med "Erikas dagbok". Där fanns Folkhemssverige och ett minutiöst detaljarbete som visade att en ”vanlig kvinna ute i stugorna” var i högsta grad intressant. Just den rapporten från verkligheten inspirerade i sin tur Kristina Sandberg till att skriva romantrilogin om Maj. Hon gifte upp sig men fortsatte som hemmafru att underkasta sig hårt köksarbete i borgarhemmets kök.
Hemslöjd och mormors mat, ja allt det som kallats förspilld kvinnokraft åtnjuter förhöjt värde. Det har blivit mode.
En hög virkade dukar blev Sven Teglunds arv efter modern. Han målade av dem, för de påminde honom om hemmafruarnas spännande kafferep: ”där i mellanrummen i den virkade duken fanns samtalens innehåll lagrat, där fanns skratten, förtroendena och berättelserna”.
De aldrig sysslolösa händerna. Vad de åstadkom utgör numera ett vägande kulturellt kapital. På tiden. Akvarellerna är bifogade i ett bildsjok.
Det blev en vacker bok.
Gå till toppen