Engström

Håkan Engström: Från Växjö till Friends arena

FO&O har riktningen klar
Bild: Stina Stjernkvist/TT
Klippet i virvelkaggen? Det har ni hört i Def Leppards ballader. Inte minst i "Fo-fo-fo-foolin'".
Ansvarig den gången var Robert "Mutt" Lange, en tidig entreprenör i gör-om-mig-branschen. Det var han som gjorde hårdrockbandet popmässiga. Det var han som stoppade in kraften i kraftballaderna. Och det var han som visade att vägen mellan den snälla 80-talshårdrocken och det sena 00-talets pojkband var både kort och rak.
One Direction upptäckte också det där, uppenbart inte minst i låten "Midnight memories".
Vägen till "Foolin'" till låten som FO&O tävlar med på lördag är inte heller särskilt lång. Och den går via One Direction.
Mutt Lange har tillsammans med Tony Nilsson skrivit den här låten åt den svenska pojktrion, tidigare känd som tre fjärdelar av The Fooo Conspiracy. Det är ett gediget hantverk: en låt och produktion som inte tar några onödiga omvägar. De tre sångarna sjunger och agerar med den beräknande proffsighet som anstår låten. Allt sitter.
De tre kompletterar varandra fint på scen, låter var och en få sin stund som huvudfigur i numret. Mot slutet hissas de tillsammans upp över publikhavet; resten är fyrverkerier och ett eftertextklimax.
Mutt Lange – som också producerat sådana megahits som Lady Gagas "Born this way", The Cars "You might think", Bryan Adams "Everything I do", AC/DC:s "Highway to hell" och Shania Twains "That don't impress me much" – vet vad han sysslar med. Fortfarande. Han är i hitbranschen.
Det är ingen märkvärdig låt, att tävla med en sådan hade antagligen varit ett misstag. Men den smeker och slår på ett helt igenom vinnande sätt. Här finns inget som överraskar. Detta är en del av vinnarkonceptet.
Bild: Janerik Henriksson/TT
6. Så ni tänkte att Owe Törnqvist skulle stå för helgens mest reaktionära bidrag? Tänk om.
Efter honom kommer två tonåriga styvsystrar som med uppenbara influenser från First Aid Kit, detta upphottade 1800-talsfenomen, spelar en provocerande låt som med bössan i hand marscherar taktfast mellan Frälsningsarmén och ålderdomshemmet. De heter som de heter: Bella & Filippa.
Så har Christer Björkman kvoterat in "country" också.
Framförandet och själva låten stämmer rätt bra överens med mina dimmiga minnen från det tidiga 1970-talets Eurovision. Det var folkligt, det var enkelt, det var redan då hopplöst passé. Fast så kan vi ju inte ha det, så låten har fått ett riktigt mattbankarbeat i refrängen. Det sämsta av två världar, alltså.
Texten är ett mischmasch av krockande bildspråk. Låten heter "Crucified". Samma flicka som är korsfäst faller för religion och är "baptized in your sweet blue eyes". Lyckligtvis har jag ett textblad här, annars hade jag trott att de sjunger "falling for a midget" istället för "religion". Fast kunskapen gör sångtexten bara en smula mer begriplig.
Bild: Stina Stjernkvist/TT
5. Knappt har österrikaren Tom Neuwirth begravt sitt alter ego Conchita Wurst förrän ett av korvfest-originalen återvänder.
Eller återvänder och ätervänder: Owe "Varm korv boogie" Törnqvist är debutant just i dessa tävlingar, men han har spelat jump blues, boogie, rock'n'roll och rumba sedan 1950-talet. Tävlingsbidraget "Boogieman blues" vinkar med hela handen till den där "Varm korv boogie". Törnqvist har skrivit den själv och har lagt in en passus om att "Han va en varmkorvgubbe med en låda på magen en gång". Nu nöjer han sig med att i låtens klimax kasta ut en korv-med-bröd i plast. Jag tror att de säljer dem på Toys R Us.
Låten? Framförandet? Det sammanfattas väl i en annan av textraderna: still going strong. Törnqvist är snart 88 år fyllda, och det får ju lov att sätta sina spår, men han gör en rätt klämmig liten bit tillsammans med dansare och ett rockabillyband som leds av självaste Janne Lindén – känd som Nisse Hellbergs högra hand. Det är lite rörande, lite kul, inte särskilt bra men definitivt eget. Här behövs inga skämskuddar.
Bild: Janerik Henriksson/TT
4. Plötsligt räddas den här deltävlingen från dikeskörning. Ut på scen kommer Jasmine Kara och tar över.
Låten är egentligen ett övernitiskt hopkok, en ballad som snabbt tar fyr och begagnar vartenda ljudmässiga pyrotekniktrick i boken: bass drops, smattrande elektroniska trumvirvlar, en orientalisk flirt, ett regn av energigodis. Men låten gör jobbet, och sångerskan är stark nog för att lägga alltsammans under sig. Detta är en artist som förs fram av omsorgsfullt manipulerad popmusik, inte en stackars vokalist som faller offer för ett producentteams ängsliga overkill.
Hon sjunger med bett och faktiskt med lite blues.
Låten har hon skrivit tillsammans med Anderz Wrethov. Ja, ni vet: Malmökillen som försett alla från David Lindgren till Saraha, Hasse Andersson och Samir & Viktor med musik.
Bild: Janerik Henriksson/TT
3. Förra veckan tävlade Allyawan. Det gick sådär – låten kom sist. Innan vi alla förlorade oss i funderingar kring exakt hur falskt det är sportsligt möjligt att sjunga (någon påstod att den här artisten inte bara sjöng falskt, han pratade falskt; hon syftade inte på innehållet, bara på hur surt det lät) funderade jag länge på den märkliga krocken mellan ord och uttryck. Det hängde inte ihop, men jag anade en tanke med alltsammans. Det räckte bara inte hela vägen.
När Krista Siegfrids står på scen anar jag inte en tanke. Jag hör bara en ångestladdad sånginsats, i en sångtext som är en mycket fin kärlekshyllning.
Ja, jag vet att den uttrycker kärlek som möjligen är obesvarad. Jag förstår att protagonisten gjort slut och nu ångrar sig. Men när Krista Siegfrids med fullt tryck sjunger "Du snurrar min jord / Det är bara hos dej jag får ro" är desperationen lite för våldsam. Den här människan skulle inte känna igen lugn och ro om så Dr Love satte sig i knät på henne och hade händerna fulla med valium. Rösten berättar att hon är bortom räddning. Hon vill inte åka kärlekskarusell, hon vill hitta närmaste vägen till Västerbron.
Krista Siegfrids kan sjunga, men det blir lite för mycket – särskilt när hon dansar ut på catwalken, sluter ögonen och seglar upp i en helt onödig tonartshöjning. Tänk om vi hade fått lite av humorn från 2013, då hon tävlade för Finland i ESC?
2. Förra året gjorde han tropical house med det årets mest krystade titel: "Constellation prize" (inte att förväxla med Screaming Jay Hawkins "Constipation blues", ett misstag som många i vårt avlånga land gör).
I år har Robin Bengtsson lämnat tropikerna. Han sjunger den första versen i korridoren från backstageområdet, eller om det är kulvertarna, och SVT låter oss följa hans promenad till scenen. Det är svårt att inte tänka på den där scenen i "This is Spinal Tap".
Efter en liten uppvärmning far något som påminner om Michel Jackson in i honom, men det kan lika gärna vara Bubbles.
Låten har skrivits av rutinerade musikmakarna David Kreuger och K-One – som bägge var inblandade i Sanna Nielsens tjusiga ballad "Undo". Fast Fredrik Kempe, som stod för själva låtsnickrandet, är utbytt mot Robin Stjernberg. Ja, ni vet, han som 2013 sjöng "You" i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.
Fast ordet för dagen är inte "you". Det är, ännu en gång, "fuck". Fuckandet inleds redan i versen och återkommer gång på gång i refrängerna; det låter gravt malplacerat, som om någon oskuld tagit på sig hårdhandskarna och försökt bläddra igenom ett svordomslexikon på jakt efter tuffa uttryck.
Musiken? Just det: en retlig poplåt som sitter en smäck. Introt är lite "Snuten i Hollywood", och på den 80-talsvägen fortsätter det.
Nr 1: Han heter Anton Hagman och är debutant, så vi får väl anta att han inte kunde välja och vraka. Han fick sig tilldelad en Jason Mraz-klon till låt där upphovsmännen jobbat på att få till den där konstlade kombinationen av intimt tilltal och maskinell punch.
Han står alltså på scen med en akustisk gitarr, men var och en hör att det han eventuellt slår an på strängarna är inte det som backar honom.
Men snart glömmer man akustiska gitarrer. Man glömmer refrängens smått bombastiska komp. Man glömmer syntmattan och det elektroniska småklottrandet. Man glömmer till och ed att han heter ... ja, vad han nu heter.
Allt handlar om det där envetna och ohyggligt irriterande "aj-i-aj-i-aj" som avslutar hälften av raderna i den annars lättglömda refrängen. Killen hänger alltså sin tårar "to draj-i-aj-iaj" och kysser någon "goodbaj-i-aj-i-aj".
Han låter som en milt civiliserad Tarzan, som förra veckan fortfarande stod och ylade vid Mariette Hanssons lianer men som sedan ankomsten till lärosätet i Växjö förstått att lägga band på sig. Yla bara lite, försök att inte skrämma någon. I de här fina salongerna bör man vara rumsren.
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2017
Gå till toppen