Nord & Francke

När duktigheten krackelerar

Du är en duktig flicka, du din stackare.
Svägerskans ord borrar sig in i Elena. Varför har hon skaffat barn med den tråkige professorn Pietro istället för att leva livet? Hon, klassresenären från de fattigaste delarna av Neapel som pluggat på universitet och gett ut en uppmärksammad roman, har nu fastnat i hemmafrulivet.
Det är italienskt 1960-tal i Elena Ferrantes tredje bok i sviten om Neapel, Den som stannar, den som går.
Och berättaren Elena är en typiskt duktig flicka. Hennes idoga slit har gett resultat. Men blev hon lycklig? Hon jämför sig ständigt med barndomsvännen Lila, den blixtrande intelligenta flickan som inte fick samma möjlighet att läsa vidare men som har det Elena helst av allt vill ha: ett drag av farlighet, en magnetism som får männen att dåna.
Hora-madonna-komplexet kan inte skildras tydligare.
Den duktiga flickan nedvärderas konstant i populärkulturen, skriver Birgitta Ohlsson i sin stridsskrift för alla Annikor där ute, Duktiga flickors revansch:
Tråkiga och trista Annika kontra härliga och häftiga Pippi. /…/Flickor tävlar mot andra flickor. Det finns bara plats för en toppkvinna bland maktens män.
Vem ville liksom vara den prudentliga plugghästen Andrea Zuckerman i Beverly Hills 90210 när man kunde vara coola Kelly? Alla vet att det brukar gå bra för de duktiga flickorna. Men få vill identifiera sig med deras fiktiva gestalter.
Birgitta Ohlsson är så arg att texten ibland vrålar. Hon vill krossa myterna om den duktiga flickan, och tar forskning från Lunds universitet till hjälp när hon säger att det är en myt att flickor som är ambitiösa i skolan riskerar att utveckla ätstörningar. Andra studier pekar i och för sig på att den mest stressade gruppen på arbetsmarknaden är unga kvinnor, och att psykisk ohälsa ökar i gruppen unga kvinnor.
Debatten som följt på boken har redan blivit tämligen onyanserad. På ena sidan: Ohlssons liberala meritokrati (hennes favoritord). På den andra: Vänstern som bespottar den privilegierade medelklassflickans individuella projekt. Kan vi inte istället konstatera att den duktiga flickan, precis som den duktiga pojken (Harry Potter?) kan få lov att vara mer komplex. Duktig och dålig i samma person.
En karaktär som fyller glappet mellan den ”duktiga” och den ”dåliga” är Lena Dunhams Hannah i Girls, vars sjätte och sista säsong just nu går på HBO Nordic och CMore. Det råder inget tvivel om att hon var ett högpresterande barn, med tvångssyndrom och ångest som har följt henne genom uppväxten. Samtidigt rör hon sig genom livet med en självklarhet. Hon vacklar aldrig i tron på sig själv och sin briljans som författare. (”the voice of a generation”, osv.). Även om jag håller med om en del av kritiken kring hennes ”privilegierade egofeminism” så uppskattar jag att fiktionen ger mig tillgång till denna unga kvinna. Jag tror hon kommer att bli en annan efter 30. En mer solidarisk typ. Hon måste bara ta sig igenom den här livsfasen först, bli hembjuden till sliskiga författare som lägger sin penis på hennes ben. Hon samlar helt enkelt erfarenheter om patriarkatet och världen.
Foto: HBO.
När den sista säsongen börjar har Hannah lyckats sälja in sin essä ”Modern love” till New York Times, om sveket när hennes bästa vän Jessa stal hennes pojkvän Adam. Ganska duktigt gjort. Samtidigt fortsätter hon att näcka sig i tid och otid, och hur trötta vi än är på det humorgreppet så spelar hennes kroppspositivism roll. Hon vägrar ju befinna sig i en trång kvinnoroll där benen ska hållas korsade.
I Hannahs gestalt får skamlösheten löpa parallellt med duktigheten.
Och vi kan konstatera: Handlingsutrymmet för den duktiga flickan har utökats en del mellan Elenas 1960-tal i Neapel och Hannahs 2010-tal i New York.
Sandra Huller som spelar Ines, tillsammans med – ja, ni som vet, vet. AP Photo/Thibault Camus).
Det händer också något väldigt intressant i ögonblicket när duktigheten krackelerar.
I tyska filmen Min pappa Toni Erdmann sker ett sådant genombrott hos den duktiga dottern Ines, karriäristen som bara fläckar ner sin blus när hon blöder näsblod av stress. Hennes pappa har kommit till Bukarest, där hon arbetar med att köpa upp företag som sedan kan effektivisera och säga upp halva personalstyrkan. Relationen är ansträngd, och dottern vill bara få sköta sitt. Pappan kliver då in i sitt alter ego Toni Erdmann, och trakasserar Ines med practial jokes i tid och otid.
Hon bjuder in till brunch för kollegorna, och precis innan de ska komma bara händer det. Hon krånglar av sig fodralet och öppnar dörren endast iförd trosor. Detta är en nakenfest, berättar hon för alla som knackar på med en present i famnen. Efter en stund ryker även underbyxorna.
Det här var oväntat, konstaterar Ines unga assistent. Du som verkar så stiff på jobbet.
Också duktiga flickor kan behöva gå över gränsen ibland.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här
Gå till toppen