Kultur

Oscar Hemer: Redaktören och kulturstriderna

Kulturredaktör Nils Gunnar Nilsson på sitt arbetsrum på Sydsvenskan 1992.Bild: Arkivfoto/Per Lindström
När jag i mitten av åttiotalet började som medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion hade jag ganska nyligen återvänt till Skåne efter sju år i Stockholm. Min kulturjournalistiska skolning hade jag från Dagens Nyheter, där jag vikarierat under först Per Wästberg och sedan Arne Ruth. Diametralt olika som de var som personer så var de ändå lika i sin roll som kulturchef: en sporadiskt närvarande person som sällan deltog i det redaktionella arbetet, men som ständigt knöt nya kontakter och som alltid kom till de rituella veckomötena med en fläkt från den stora världen.
Nils Gunnar Nilsson var en sådan kulturchef och det gjorde att steget från DN till Sydsvenskan kändes alldeles naturligt. Det ansågs nog extravagant att en (trots allt) lokal tidning ståtade med en kultursida som inte nöjde sig med att vara snäppet bättre än lokalkonkurrenten Arbetet utan som ville och kunde mäta sig med Stockholmstidningarna. Att så faktiskt var fallet, trots mycket mindre resurser, var till stor del Nils Gunnars förtjänst. Förklaringen var att han med sådan självklarhet tog sig den frihet som positionen erbjöd, och krävde.
Nils Gunnar var själv en stilsäker och profilerad skribent, med en kulturradikal grundhållning som formats under några betydelsefulla år i USA i slutet på sextiotalet, men hans styrka som redaktör var framför allt förtroendet för medarbetarna – enligt mottot frihet under ansvar – och den förundransvärda förmågan att knyta till sig regionens betydande skribenter.
Bakom den varma och vänliga fasaden var han också en stridbar person. Han hade upplevt en ”kulturrevolution”, på Kvällsposten i början av sjuttiotalet, då den vitala kultursidan helt sonika avskaffades på populistiska grunder. Ett liknande öde såg ut att drabba honom på Sydsvenskan ett par decennier senare, då det fanns planer på en stympad kultursida utan samhällsdebatt. Men den ”kulturstriden” vann han, med inte bara de egna medarbetarnas utan hela redaktionens uppbackning. Striden handlade inte om Nils Gunnars person utan om kultursidans fortsatta funktion som forum för idé- och samhällsdebatt, och det framgångsrika försvaret av kulturredaktionens integritet tillhör de stolta ögonblicken i tidningens historia.
Nils Gunnar glömde inte dem som mot alla odds hade stöttat honom. I den så kallade Alcalá-affären tio år senare försvarade han sin bedrägerianklagade tidigare kollega Jesús Alcalá mera reservationslöst än någon annan. För denna på många sätt beundransvärda vänfasthet fick han dock knappast någon belöning.
När jag nås av beskedet om Nils Gunnars bortgång kommer en kavalkad av minnen upp från en tid som känns både avlägsen och nära. Jag kan se honom tydligt framför mig, sittande vid sitt skrivbord bakom travarna av tidningar och recensionsböcker. Jag kan höra hans skratt. Och jag hoppas att han själv, när han såg tillbaka på de åren, kände rättmätig stolthet över sin kulturjournalistiska gärning.
Gå till toppen