Lund

Andreas Ekström: Kampen för en liten flickas liv

Ännu en historia om Blocket skrivs nu.

De får ställa in några operationer på Blocket de här veckan. Det är något med några fläktar som inte funkar.
Ännu en historia om det där huset.
Jag kan inte gå förbi det utan att känna saker. Ibland tittar jag vresigt upp mot den stalinistiska skräckarkitekturen, den gråa betongen. Husets människofrånvända ansiktsuttryck. Ibland tittar jag på helikopterplattan och tänker att huset blev finare av den. Den lovar resurser och kompetens. Är det något så flyger vi hit dig. Eller till ett annat ställe, där de vet och kan ännu mer.
Doktor D får precis den känslan också, hon jobbar där, och hon har sagt det flera gånger. När hon kommer cyklande och ser Blocket känner hon trygghet. Inte bara för att det är hennes arbetsplats, utan för just detta: ett sådant hus bara måste hysa resurser, kunskap, muskler.
Du som söker dig hit kommer att tas om hand.
Cynikern i mig tittar åt andra hållet och ser stadens största begravningsplats. Stadsplaneringsironi.
Under min tid i Lund, som sträcker sig över hela mitt vuxna liv hittills, har jag fått massor av vård på Blocket. Alltid bra, alltid rätt. Alltid vänliga och sakkunniga personer som tar om hand.
En familj som jag inte känner och aldrig har träffat får just nu vara med om detta, men det verkar inte som om det räcker ändå. Deras lilla flicka har en ovanlig hjärntumör och behöver snabbt specialvård i England. Familjen måste försöka skaka fram uppåt en miljon kronor så fort det bara går. Hur föräldrar i den situationen klarar av att inte råna en bank övergår mitt förstånd.
De berättar via nätet, om livet i McDonalds-huset där drabbade familjer får bo för att ha nära till allt. Beskriver sorg och ångest och flickans vårdbehov. Vänner och okända skänker pengar eftersom varje timme räknas.
Och ännu en historia om det där huset skrivs. ”Ibland har jag en klump i magen när jag ska dit och jobba”, säger syster F, ”men jag vet ju att de allra flesta som går in där också har det”.
Innanför stora entrén finns ett bönerum, lite till höger. Jag har ännu aldrig varit så sjuk att jag har bett. Det är inte mitt språk, och jag har så otroligt svårt att tänka mig att jag skulle komma till tro någon enda gång i livet.
Men ni måste vara några stycken som har gjort det. Som först gjorde allt, och till slut gick dit. För vad hade ni att förlora?
Ni visste att ni skulle kunna besegra hela världen, om ni bara kunde klara att ställa er upp, en enda gång till.
Så halleluja och amen. Ett lyckligt slut, be om det, ni som kan språket.
Gå till toppen