Engström

Håkan Engström: Loreen testar gränserna

Teatralt nummer med 5 x Loreen

Bild: Fredrik Sandberg/TT
Vad var det där?
Ja, ingen schlager. Det var egentligen inte "Euphoria" heller, men den här gången ser Loreen till att bryta med alla tidigare prövade vinnarkoncept.
"Euphoria" var teatral, men ändå tydlig. Scenen var en, bild- och kroppsspråket bankades in. Årets bidrag "Statements" består av så många statements och idéer att de riskerar att gå alla förbi. Detta är inte ett teatralt treminutersstycke. Detta är snarare en tre minuter lång resumé av något som antagligen bara finns i Loreens huvud.
De är fem stycken, dessa Loreen. Eller: det är hon och fyra lookalikes, som väl ska symbolisera henne i olika åldrar. Men jag blir inte klok på den näst sista, hon som kommer in och slår mot demonstrationståget (de är 3 x Loreen i tåget, med vita fanor) med en stel handväska. Det ser ut som Hans Runessons klassiska fotografri från nazistiska Nordiska rikspartiets demonstration i Växjö 1985.
http://www.dn.se/kultur-noje/tanten-med-vaskan-blir-staty-i-brons/
Musiken är tung och och uppfordrande. Den drivs fram av en hårt distad bas. Stämningen är mörk och ödesmättad. Svår? Tja, kanske det. Lite spretig? Hm. Vinner i längden? Säkerligen. Men hur mycket? Jag får lyssna en gång till.
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Fler intryck direkt från repetitionerna i torsdags:
Låt nr 6: Poplåtar och visor har ganska enkla byggstenar, som kan varieras i det oändliga. Men oändlighetens ände nådde vi ändå för rätt länge sedan. Alla nya låtar är i ett eller annat avseende en repris på några andra låtar.
Om detta finns inte så mycket att orda och framför allt inte att ondgöra sig över. Det där kan göras smart och roligt, det kan göras så att resultatet låter fräscht och spännande.
När Sarah Varga och Juha Malari sjungit igenom sin duett en första gång hoppar en favorit fram från bakhuvudet. Det är egentligen bara de två sista takterna i refrängen som gör sig påminda, men de ligger där och knackar på och vill bli identifierade. Vilken låt är det? Till slut kommer jag på det. Det är "Reactionary girl" från Cheap Trick-sångaren Robin Zanders första solo-lp. En duett med Maria McKee.
Det är inte på något vis "samma låt", bara vissa komponenter som är gemensamma. Viktigare ändå är vad dessa båda låtar inte har gemensamt.
I Zanders låt dröjer det till efter tredje och sista versen, halvvägs upp i bryggan till refrängen, innan Maria McKee kommer in. Och som hon gör det! Så snart hon tar ton efter 2:48 är låten hennes. Sedan är allt över vid 3:19, och som lyssnare vill man bara ha mer! Så jag kör den på repris. För att den förtjänar det och för att jag inte får nog. Det okonventionella greppet gör jobbet.
Med Sara Vargas och Juha Malaris på varje vis konventionella vispopduett är det precis tvärtom: när låten tagit slut kan jag konstatera att det räckt om jag fått höra halva.
För övrigt är det bestickande hur mycket upplägget påminner om Lars Winnerbäck & Miss Lis svensktoppshit "Om du lämnade mig nu". Men det kommer alla andra också att skriva. Zander och McKee får ni bara här:
Låt nr 5: När Orup började bli riktigt stor tävlade en Orup-wannabe i Melodifestivalen med en låt som hette "Stanna du i dina drömmar". Han hette John Ekedahl, året var 1991.
Bild: Stina Stjernkvist/TT
Världen har kommit en bit sedan dess, men vi har fortfarande rum för spattig soulpop med skojiga ord och en produktion som tyder på att Anders Glenmark varit framme och skruvat och vridit och klämt.
På lördag tävlar Axel Schylström, som ni kanske minns från "Idol" 2015 (fast ni vet ju vad man säger om 2015: If you remember it, you weren't there). Fast detta är förstås uppdaterat, om än inte så att det räcker för att vi ska höra att det är 2017. Vi får lite house-stänk, av den typen som var så vanlig i festivalen för fem-sex år sedan. Men i grund och botten är detta dansglad popsoul. Den ende som är gladare än Schylström själv är killen som manövrerar luftkanonerna på scen. Det blir TRYCK.
Texten var, som så ofta, bättre innan jag kollade vad artisten faktiskt sjöng. "Släpp tag om ratten när ingen ser" tycker jag låter som ett stycke klassisk Iggy Pop-lyrik, om än på svenska. Men, tyvärr: det nihilistiska "släpp tag om ratten" ska vara det bara skojfriska "släpp tag om hatten".
Bild: Jessica Gow/TT
Låt nr 4: Förra året tävlade hon med den där klänningen som bytte färg och form i direktsändning, men framför allt ändå med en bra pipa och en blaffig låt. "Save me" hette det den gången.
I år återvänder Wiktoria med en countrygospel av den typ som Dolly Parton kunde sätta tänderna i när hon mot slutet av 70-talet också omfamnade popen – och märkte att samtida pop och disco ofta var ungefär samma sak.
Hon har självförtroende nog att framföra den utan gimmickar eller ens dansare på scen. Hon sjunger. Ibland är hon på gränsen att sjunga lite för mycket, gå ut lite väl hårt vokalt, men hej – det heter inte Kraft Arena för intet.
Låten får extra skjuts när ett stadigt pianobeat tar tag i musiken efter två refränger, men det Wiktoria själv och den förinspelade kören som är grejen här. Ja alltså, hon har inte förinspelade prylar för att täcka upp för sig. Nej nej. Sin egen stämma håller hon så bra själv. Fast den lilla gospelskolade kören ger mycket färg och botten, inte minst basstämman som för sig riktigt snyggt.
Låten har skrivits med hjälp av en amerikan och en engelska (Justin Forrest, Lauren Dyson) vilket gör att man inte behöver rodna över texten.
Låt nr 3: Jag har ett perverst intresse för tjeckisk 60-talspop. Människor med begränsad tillgång till de engelska beatgruppernas alster, och med rätt taskig utrustning, gjorde sitt bästa för att på egen mark återskapa musiken.
Något i det där valhänta är djupt fascinerande.
Jag kommer att tänka på de där gitarrgrupperna när kvintetten Les Gordons står på scen. Inte för en sekund betvivlar jag att denna lilla combo motsvarar Christer Björkmans uppfattning om indiepop. För er andra: tänk er en tanig Liam Gallagher i spetsen för ett småstadsband med en fix idé om att lägga ett discobeat till sin snällpop.
Begriper ni ändå inte hur det låter? Ok, då. Jag ska berätta. Jimmy Jansson har hjälpt bandet att skriva låten "Bound to fall".
Texten är en historia i sig. Do you recall that day /I said I should fly away /Talking by a bonfire high on counting stars, inleds alltihop. Och på den vägen är det. Bound to fail.
Låt nr 2: Ni har hört "Living next door to Alice". Den kan vara en plåga. Men kan det mäta sig med att faktiskt bo granne med Alice?
Minuterna innan Alice Svensson klev upp på scenen här i Kraft Arena hördes hon sjunga upp i ett angränsande rum. Det var tufft, antagligen för henne också.
Men hon är en tuffing. "Walking with Lions" heter låten, och den syftar inte på välgörenhetsorganisationen Lions. Den handlar om den verkliga varan, det framgår av det lejongula ljuset som målar halva scenen när sångerskan smyger in i den här låten som bland andra Anderz Wrethov har skivit.
Det börjar bra: balladtempo, ändå med sväng. När låten strax därpå smattrar igång tappar jag lite av intresset, men det är nog bara jag. Refrängen är maffig och hade kunnat doneras till en ratad Bondfilm vilken dag som helst.
Alice Svensson, som kom tvåa i "Idol" år 2008, har god hjälp av två sångerskor bakom scenen. Det blir värre när hon lämnas ensam för ett salvelesfullt utrop strax före sista refrängen. Det är över på ett ögonblick, men känns som en evighet.
Låt nr 1: Vid debuten för två år sedan slutade han tvåa, Jon Henrik Fjällgren. Bara Måns Zelmerlöw (och hans armé av streckgubbar) kunde stoppa honom.
I år är han tillbaka. Med besked. Och med refrängsångerskan Aninia.
Hon har mycket att stå i – så snart refrängen introducerats vill den liksom inte kliva av scenen. Hon till och med tigger till sig en tonarsthöjning innan allt är över.
Jon Henriks besked? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Själv säger han, om jag ska tro textbladet, Akte ladtetje girtedh meatan/Akte prievie dehtie bissede/Baelie lea dellie baelie lea daesnie. Det vore mig främmande att göra mig lustig över det samiska språket, det är inte vad vi kallar kosher – jag bara citerar det talade partiet som inleder denna suggestiva och inte så lite pompösa schlager i 6/8-takt. Det kanske är dags att lära sig några nyckelfraser.
Viktigare ändå är vad han säger med sin musik, med sitt uttryck. Och det handlar om svårmod, om kamp, om djupt allvar.
Snart blir det jojk, i en melodi som låter som löper parallellt med Aninias popkör. Visserligen är hon ensam på scen, hon och hennes leende, lika klistrigt som refrängen, men de är fyra som sjunger live (Emelie Fjällström, Sara Biglert och Theresa Perrelli håller sig bakom scenen).
"I en värld full av strider", som årets bidrag heter, är inte lika krystad som föregångaren, och framförandet inte lika kitschigt (nej, här finns ingen fejk-brasa i år). Vad det innebär för hans chanser att vinna är jag inte människa att säga.
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2017
Gå till toppen