Huvudledare

Ledare: Värnplikten åter. Men det är procenten som räknas.

Sommaren 2010. Den sista omgången värnpliktiga muckade från Amfibieregementet i Berga, Stockholm.Bild: PONTUS LUNDAHL / TT /
Värnplikten är tillbaka. Efter att ha varit vilande i snart sju år återaktiveras den nu. Det beslutade regeringen på torsdagen.
Försvarsminister Peter Hultqvist hänvisar till behovet av stabilare personalförsörjning för försvaret och ett försämrat säkerhetsläge.
Beslutet bör välkomnas. Värnpliktens återkomst utgör ett inslag i en välbehövlig förstärkning av den svenska försvarsförmågan.
En ungdomskull består av grovt räknat 100 000 personer. När värnplikten nu återaktiveras är det ungefär 13 000 av alla som mönstrar som kommer att kallas till prövning. Av dessa kommer 4 000 att få göra värnplikten, det vill säga genomgå grundutbildning, krigsplaceras och kallas in till krigsförbandsövningar. Den enskildes "intresse, motivation och vilja" ska i första hand vara avgörande.
Systemet med allmän värnplikt som infördes 1901 lades i malpåse av alliansregeringen den 1 juli 2010.
Det var rätt då. Och invändningarna håller i allt väsentligt fortfarande – det gamla värnpliktssystemet var skrotfärdigt.
Den gradvisa omställningen från ett brett invasionsförsvar till ett smalt insatsförsvar från mitten av 1990-talet och framåt gjorde den allmänna värnplikten förlegad. Att efter murens fall 1989, efter Sovjetunionens upplösning 1991 och det kalla krigets slut, fortsätta att årligen utbilda omkring 100 000 unga rekryter var orimligt.
Följden blev att antalet inkallade sjönk från år till år. Den allmänna värnplikten var snart allt annat än allmän. Mot slutet var det i praktiken bara några få tusen unga män och kvinnor ur varje årskull som togs ut till tjänstgöring. Det starkt begränsade urvalet innebar även att argumentet om värnplikten som ett sätt att trygga försvarets folkliga förankring och samtidigt föra samman ungdomar med olika uppväxt, utbildning och erfarenheter, föll.
Den vapen- och militärtekniska utvecklingen sprang också ifrån den tidens breda invasionsförsvar. I ett skarpt läge, i mötet med bättre utrustade och professionella styrkor, skulle massutbildade värnpliktiga soldater riskera att bli kanonmat.
Men även ett beslut som var klokt när det fattades måste kunna omprövas när omvärlden och därmed förutsättningarna förändras. Samtliga riksdagspartier – även alliansen – står bakom torsdagens beslut.
Under de knappa sju år då värnplikten varit vilande har det säkerhetspolitiska läget runt Östersjön påtagligt försämrats. Tiderna är farligare nu, osäkrare. Den avgörande faktorn bakom detta är självfallet regimen i Kreml. Ryssland har under president Vladimir Putin genomgått en kraftig militär upprustning.
Ryssland har också visat att landet inte tvekar att använda sin återvunna militära styrka. Flera grannländer har utsatts för Rysslands provokationer och aggressioner. I östra Ukraina pågår just nu en lågintensiv väpnad konflikt understödd och underblåst av Moskva. Halvön Krim har i strid mot internationell rätt och den europeiska säkerhetsordningen annekterats av Ryssland.
När värnpliktsförsvaret avskaffades skulle det ersättas av ett yrkesförsvar byggt på frivillighetens grund, var det tänkt. Men det nya systemet visade sig inte fungera. Försvaret har under flera år haft stora problem med personalförsörjningen. Till stor del är detta självförvållat. De villkor som erbjudits – inte minst ekonomiskt – har varit för dåliga.
Om försvaret ska stärkas kommer det att krävas pengar. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) tycks ha en realistisk bild av vad som är nödvändigt, men det som räknas är viljan och förmågan att betala vad ett bättre rustat försvar kostar.
Dagens anslag motsvarande lite drygt 1 procent av BNP, räcker inte. Vare sig med eller utan värnplikt.
Det här är en opinionstext från tidningens ledarredaktion. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen