Kultur

När lojheten lyckas bli en provokation

Agnes Lidbeck har skrivit en genialisk debut, full av satir. Men Anna Lundvik kan inte låta bli att störa sig på att berättarrösten är så överlägsen sitt objekt.

Bild: Göran Segeholm
Agnes Lidbecks Anna ger mig huvudbry. Nästan all skönlitteratur jag läser av kvinnliga författare ägnar sig på ett eller annat sätt åt att omförhandla den gängse föreställningen om kvinnan. Så hon slampar, är vansinnig, knarkar, skriver och slåss. Men ingen av dem provocerar som denna Anna.
För Lidbecks debutroman ”Finna sig” fungerar precis tvärt om: Anna är idealkvinnan, hon är objektet patriarkatet manat fram. Det är ett utforskande av vad som skulle hända om hon materialiserades, ett experiment berättat utifrån en distanserad allvetande berättare. Kvinnans situation är dragen till sin extrem så till pass att jag inte riktigt känner igen mig. Anna gör allt för att gestalta de roller som förväntas av henne och i männens blick får hon existensberättigande och värde. På insidan är hon tom, kall och känslolös. Enda vägen för henne ut ur en kvinnofälla är att gå rakt in i en annan, men hon verkar i huvudsak tycka det är rätt trivsamt att stryka skjortor och plocka pelargonblad, trots att männen inte märker.
I första delen dyker Lidbeck med skalpell ner i det nyblivna moderskapets vara. Det är både roligt, träffsäkert och utmanande. Annas upplevelse av moderskapet är brutal, även om det Anna visar upp för omvärlden är precis i sin ordning. Att spela sexslav är likt att vara mamma, tänker hon, skillnaden är att mamman är slav på riktigt. Anna har en punkt på halsen män brukade få komma på, nu gnider pojken sitt ludna babydoftande huvud mot den. Det är omsorgsfullt och mycket skickligt komponerad prosa, stycken leker med varandra, hakar i.
Hon har läst Roland Barthes, Anna, och det tror jag Lidbeck också har. Formen påminner om hans ”Kärlekens samtal”, och blinkningen till tänkaren bjuder på en filosofisk öppning till romanen. Annas relationer tar de former som finns till hands utifrån de av samhället konstruerade omständigheterna. Hon kopierar den generaliserade diskursen, hon skriver brev, säger ”jag älskar dig” för att det ska sägas, även om hon aldrig är säker på sina stora ord. Hon spelar ständigt spelet. Älskaren, Ivan, söker istället personliga, unika uttryck för kärleken, som lämnar Anna besviken.
Alltihop är en frapperande satir. Tonen är saklig och bisarr. I detaljerna, i uppmärksamheten kring det sociala spelet och i ögonblickens psykologiska realism är ”Finna sig” stundvis genialisk. Men satiren sker också på Annas bekostnad och hon hånas nästan som om hon själv stod skyldig för sin objektifierade belägenhet – något som bökar och skaver i mig. Berättaren sätter sig över och är undertryckt ursinnig på något Anna bara ibland anar och inte gör något åt: Hennes relationer är ojämlika, hon utnyttjas.
I längden har jag svårt att orka med Anna. Hon är hopplös med sina pelargonblad, sin uteblivna vrede, sin brist på frustration. Det är en poäng förstås, att hennes lojhet ska bli besvärlig och provocera. Men ironin yrkar på igenkänning, och det finns inte mycket i Anna jag känner, eller vill, känna igen mig i. Detta kalla, osympatiska, sakliga ting är en vuxnare och smakfullare fembot, en dystopi. Därför har jag också svårt att verkligen bry mig om henne, eller hur det ska gå.
Gå till toppen