Engström

Håkan Engström: En kupp!

Därför är Crosby, Stills, Nash & Young i Melodifestivalsflödet.

Bild: David Warner Ellis
Saknar ni också cup-momentet i Andra chansen? Som skippats till förmån för fyra enkla dueller?
Lugn. Vi kan fortfarande få vår cup. Vi måste bara tänka lite utanför boxen. Vi kan tänka på ... Crosby, Stills, Nash & Young. Fyra artister och upphovsmän. Tre ska bort! Fast inte alla på en gång.
Vill man få till en alternativ melodifestival är dessa fyra musiker, en gång i tiden nästan sönderkramade av de protesterande proggarna, utmärkt stoff. Vi utgår från deras första album som grupp. Eller "grupp"; de har oftare än något annat varit fyra individer.
David Crosby ställer upp med låten "Déjà vu", som går vidare redan i kraft av titeln. När Crosby sedan sjunger We have all been here before smälter juryn. Detta är vad allt handlar om! Detta är Melodifestivalens själ! Déjà vu!
Direkt till nästa tävlingsomgång.
Stephen Stills sätter sig på pallen och spelar en allvarlig ballad, "4+20". Han avslöjas snabbt som en billig plagiatör – stilen är tagen från Sara Varga. Men var det inte bra att påminna om något som redan hänt? Jo. Fast det finns gränser.
Kanske faller ändå allting på det där greppet med att leka med siffror. Så märkvärdig han ska göra sig! Här i Melodifestivalen är vi mer inne på "ABC".
Graham Nash tävlar med den näpna "Our house". Han hade kunnat helgardera och kallat den "Our sofa and saturday night coziness with crisps", men det räcker ändå. Till nästa tävlingsomgång!
Neil Young? Ni som räknar lika bra som Stephen Stills vet att han redan åkt ut. Inte att förvånas över – hans långa låt "Country girl", egentligen ett potpurri, är material för mellanakten. Inte för tävlingen.
I nedflyttningstävlingen, match om minsta möjliga förnedring, gör alltså Stephen Stills upp med Neil Young. Vi går till den enda duoplatta de gav ut: "Long may you run".
Stephen Stills ställer upp med "Guardian angel". Det är såååååå tidigt 90-tal. Ingen sjunger om änglar i Melodifestivalen längre.
Neil Young däremot laddar upp med "Fountaineblau", en låt om en semesterort som han vantrivs på. Lite grann som "Waterloo", fast ändå inte.
Det finns väl ingen riktigt logik i hur juryn röstar, men "Fountaineblau" vinner nedflyttningsmatchen. Stephen Stills degraderas och värvas istället till en supergrupp som är lite mindre super: The Souther-Hillman-Furay Band. Kanske kan de göra en mellanakt nästa år?
Final! Graham Nash satsar allt på "Frozen smiles", vilken till och med denna jury avfärdar som lite väl insmickrande. En låt om festivaldeltagarna! Med den där munspelsgimmicken som Robin Bengtsson introducerade!
Crosby är alldeles till sig i trasorna av pur upphetsning. Springer på toa i ett. Till slut kommer han ut med "The wall song": en låt med ett budskap som kan uppfattas som politiskt på så många vis. Vilken är muren? Trumps? Palestinas? Berlins? Din grannes? Valmöjligheterna är så många att Crosby – som givetvis vann hela tjottaballongen – väljer att i sitt extranummer göra "Hymn to the last whale". Och sedan röstar juryn ut sig själv, som straff för dåliga ordvitsar.
David Crosby. In Sweden tonight. Sweden, who would have thought, eh?
https://open.spotify.com/user/hakaneng/playlist/5ZbIePhupIg8nQ82NEKzcS
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2017
Gå till toppen