Nord & Francke

”Bonusfamiljen” ger mig en tackochlov-känsla

Mannen som blev min svärmors kille i 70-årsåldern – honom brukar jag tänka på som plastsvärfar. Hans son och jag brukar kort och gott kalla varandra för plast. Det räcker så, och det finns något kärleksfullt i det.
Om vi hade varit barn hade sonen och min man blivit bonusbröder, nu var det istället något annat slags band som knöts mellan dem och oss eftersom vi var medelålders när vi sammanfördes.
När jag var liten och mina föräldrar skilde sig fanns chans till bonusfamilj. Jag tänker på det ibland, eftersom jag inte har några syskon. Det har varit en långdragen fantasi i mitt liv. Att det lite ödsliga vardagslivet hade kunnat övergå i ett myller.
Och visst, min pappa gifte om sig med en kvinna som hade två döttrar sedan tidigare men de var alldeles för gamla för att funka som mina systrar. Eftersom jag dessutom inte träffade min pappa, hans fru och resten i det där gänget på ganska många år efter skilsmässan hade de där systrarna hunnit bli ännu äldre innan jag mötte dem, och jag blev ännu mer blåst på konfekten, liksom.
Därför var det med någon slags skräckblandad förtjusning jag började titta på SVT:s dramaserie Bonusfamiljen. Det lanserades som en dramakomedi och jag tänkte att det kunde finnas lite bonussyskonhygge att ta del av. Efter halva serien (avsnitt sex av tio sänds i SVT ikväll, allt finns på SVT Play) är mina förhoppningar om det tyvärr rejält grusade. Här finns inget barn som har det bra. Inte fruktansvärt dåligt heller, men det är en blandning av tristess och frustration som gör rätt ont att titta på.
Bild: Ulrika Malm/SVT.
När jag var liten hade jag en vriden föreställning om att de vuxna var just vuxna. Så orimligt. Som vuxen ser jag ju hur hopplöst omoget även en del vuxna beter sig, både mot varandra och mot sina barn. I Bonusfamiljen – som är gjord av Felix, Clara och Moa Herngren – ligger själva komiken i att de vuxna gör helt galna, fel, taskiga och obegripliga saker, medan barnen mest bara försöker stå ut, på olika sätt. William är ordentlig och välkammad och angelägen om att alla ska ha det bra, hans jämnåriga bonusbror Eddie är utåtagerande och ofta helt omöjlig att ha att göra med. Eddies storasyster Bianca gör sig mest osynlig. Ingen syskonkärlek vart man än vänder blicken.
Så Bonusfamiljen är inte en serie som får mig att drömma om ett parallellt liv som aldrig blev. Det är mer en tackochlov-känsla som kommer över mig när jag bevittnar alla konflikter mellan vuxna och barn och scenerna från parterapin.
Petra Mede och Vera Vitali är strålande som de båda mödrarna och Erik Johansson och Fredrik Hallgren är inte dumma de heller. Och det gnisslar i alla relationer, de gamla och de nya. Serien har något som får mig att fortsätta titta, vecka efter vecka. Mitt i det som ska vara roligt finns en smärta som är svår att bortse från.
Gå till toppen