Engström

Håkan Engström: Gessle dubblerar

... och så gör Henrik Berggren comeback.

Gessle tar bilen till Sofiero 6 juli, där han inleder sommarens turné. FOTO: ANTON CORBIJN
Sveriges Neil Young? Det är säkert många om budet. Men i ett avseende finns det bara ett rimligt svar:
Per Gessle.
Precis som Neil Young är han växelbrukets mästare. Ingen annan etablerad svensk stjärna går lika rastlöst från projekt ("Roxette") till projekt ("Gyllene Tider") och projekt ("solo"-plattor).
Det finns en förutsägbarhet i dessa till synes oförutsägbara rörelser som är, tja, rörande.
”Jag hade helt plötsligt öppet i min almanacka och började skissa på solomaterial igen", säger han i ett pressmeddelande.
Nu kommer två album – ett 28 april, ett 1 september. De har spelats in i Nashville, med en grundstomme av kända medarbetare (Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin och Helena Josefsson) fast med bistånd från Nashville-ess som spelat med alla från Willie Nelson till Linda Rondstadt.
Där har vi kanske avsteget, trots allt, från den gängse gången. Ungefär som hos Neil Young, som på senare år avvikit från sin "oförutsägbara" rutt mellan distortionsfester Crazy Horse style, country Harvest-style och återföreningar med de där Crosby, Stills & Nash. Istället har han plötsligt kastat sig in i mer eller mindre bisarra projekt: Liveplattor med inklippta mås- och bondgårds-ljud. En coverplatta inspelad i Jack Whites antika inspelningsbås. En temaplatta om en bil som går på alternativt bränse, för att nämna några.
Den där impulsiviteten har inte tjänat Neil Young särskilt väl, åtminstone inte på kort sikt. Kanske de ändå gör något med hans kreativitet som befriar honom och i det långa loppet är betydelsefullt.
Per Gessle har lite fler spärrar än Neil Young. Ett par skivor från Nashville är kanske precis vad han, hans karriär och hans publik behöver.
Kommer ni ihåg bandet Triad? Bark, Strömstedt & Lindbom? Jag minns en skivrecension från 1980-talet, en sågning av Mikael Widell som efterlyste en fjärde och lite obekväm röst i det tillrättalagda. Ungefär som Neil Young i CSN&Y. Widell kom fram till att Gessle möjligen skulle kunna vara denna fjärde och lite fritt svävande stämma, fast han lät inte övertygad. Men vem vet, det kanske är nu det händer.
Det är i så fall inte det enda som händer. Idag offentliggjordes också nyheten om att Henrik Berggren, ledare för Broder Daniel, ger ut ett soloalbum. "Wolf's heart" kommer 5 maj. Sommarturnén inleds på Gröna Lund 24 maj. Den 17 augusti spelar han på Malmöfestivalen.
Broder Daniels andra album, det som bara hette "Broder Daniel", spelades ju faktiskt in tillsammans med Gyllene Tiders gitarrist Mats "MP" Persson i hans Halmstadsstudio. De båda – Gessle och Berggren – har kanske mer gemensamt än vi tror? De kanske kan bli vår tids Simon & Garfunkel?
Tills vidare hoppas jag på att Henrik Berggren ansluter sig till Triad. Det hade kunnat sluta precis hur som helst.
Gå till toppen