Kultur

Lika frånstötande som förtrollande

Johanne Lykke Holms romandebut påminner Ann Lingebrandt om vilken sinnesutvidgande upplevelse prosa kan ha.

Johanne Lykke Holm, bosatt i Köpenhamn, romandebuterar med "Natten som föregick denna dag".Bild: Sara Mac Key

Johanne Lykke Holm

Natten som föregick denna dag. Albert Bonniers Förlag.
”En helt vanlig flicka.” Så inleds Johanne Lykke Holms debutroman ”Natten som föregick denna dag”. Men nej, helt vanlig är hon nog inte, det blir man snart varse. På dagen hon fyller tretton börjar hon skriva dagbok och slår fast: ”Idag har jag lagt min barndom bakom mig för att möta verkligheten”. Den verklighet hon målar upp under ett års anteckningar är febrigt förvrängd, andtrutet instängd, bedövande tom, präglad av växandets fasa och kvinnoblivandets förfärlighet.
En helt vanlig roman är det inte heller. Ja, vad för slags bok är det egentligen? En kärlekshistoria mellan en flicka och en häst? En familjeberättelse om två systrar som rivaliserar om mammans uppmärksamhet? En gurlesk uppväxtskildring om tonårsvarats outhärdliga lidande? Prosastyckena är täta och korta; ibland består en sida av enbart en mening. Är det ens en roman?
Jo, det står till och med angivet på omslaget, ifall någon skulle råka få för sig att ställa boken på poesihyllan. Det vore annars lätt gjort, särskilt med tanke på hur många diktsamlingar som idag nästan ser ut som romaner. Och Lykke Holms prosa har med sitt drömska, mörkt blänkande bildspråk uppenbara lyriska kvaliteter.
Det verkar vara dags att börja prata om punktromanen igen, ett begrepp som dammades av redan för ett år sedan av Ebba Witt-Brattström i samband med hennes äktenskapliga uppgörelse ”Århundradets kärlekskrig” i strippad dialogform. Nyligen kom också Lena Bezawork Grönlunds debutroman ”Slag”, bestående av strama små prosalyriska kvadrater. Annars var begreppet framförallt i sving i 90-talets Danmark, där det förknippades med minimalistiska berättelser i gränslandet mellan prosa och poesi av författare som Christina Hesselholdt, Solvej Balle och Helle Helle.
Någon slump är det nog inte att Johanne Lykke Holm är bosatt i Köpenhamn, där hon tillsammans med författaren Olga Ravn driver skrivarkursen Hekseskolen. Det framstår också som en självklar sak att hon översatt Josefine Klougart till svenska, den hyllade danska författaren som med sin svidande vackra prosa i poetisk förpackning har som mission att vidga romanbegreppet. Men den smått groteska och gotiskt anstrukna skildringen av flickigheten får mig också att tänka att dagboksskriverskan är en syster till Mare Kandres pubertetshjältinnor.
Lykke Holm fångar uppväxttidens rasande sårighet och monumentala självupptagenhet med skimrande svärta och sjudande våld. Den komprimerade formen korresponderar med det hårt åtskruvade känsloläget och den tryckande stämningen i trettonåringens dunkla underland, en mardrömslik nattvärld av äcklande köttslighet. Barndomen beskrivs som ”ett mycket litet land” och någon värld utanför det trånga hemmet tycks knappt existera, bortsett från stallet, den enda befrielse som finns från kroppshatets fängelse. Självföraktet fräter som svart galla på raderna, kroppen liknas vid en kista och döden flämtar med kvalmig andedräkt: ”I spegeln var jag en flicka som hade förvandlats till spöke. Man är hemsökt av sin egen kropp. Man är hemsökt av hår och hud och händer. Döden lever sitt liv i köttet.”
Jag har lust att mest hela tiden klippa ut citat, så tajta, så snygga, så oemotståndligt suggestiva är Lykke Holms formuleringar. ”Jag var som en puppa som släpper ur sig en fästing istället för en fjäril”, heter det. Men nog är det en fullfjädrad författare som här breder ut sina vingar i en berättelse som är lika frånstötande som förtrollande, monstruös som mysteriös.
En helt vanlig debut är inte ”Natten som föregick denna dag”, nej, det var längesen en debutroman gjorde mig så här upplyft och påmind om vilken sinnesutvidgande upplevelse prosa kan vara.
Gå till toppen