Kultur

Törn och svält i modig samling

När Marie Lundquist ger ut nya böcker är det en litterär händelse, skriver Marie Pettersson.

Bild: Thomas Wågström

Marie Lundquist

BOKEN. Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag.
Det är något av en litterär händelse när den sparsmakade Marie Lundquist utkommer med en ny bok – så har åtminstone jag känt ända sedan jag i tjugoårsåldern förälskade mig i den vackra prosadiktsamlingen ”Astrakanerna” (1995), Lundquists tredje bok. Där irrade de döda omkring, snackade och drack espresso, och något med den lågmälda men samtidigt nästan auktoritära tonen tilltalade mig: ”Jag försöker fånga dödens väsen fast jag vet att jag aldrig kan hitta något där man lagt det”, står det i en dikt.
Jag blir påmind om ”Astrakanerna” när jag nu läser Marie Lundquists senaste samling, ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, som består av 88 korta utsagor om vad dikt är, uppställda på lika många sidor. Även om den äldre boken är mer prosaisk och berättande än den nya, snapshotartade, finns det något i texternas föresatser som korrelerar. Många av dikterna i ”Astrakanerna” börjar med orden ”De döda”, eller bara ”Döden” – i den nya samlingen har samtliga texter samma förstaord: ”Dikten”. Dödens väsen har blivit diktens, och prosapoetens textmatta har tunnats ner till streck, till vassa spjut.
Och precis som döden i ”Astrakanerna” får kvinnlig gestalt är nu dikten inte sällan sprungen ur kvinnokroppen. Det vimlar av ord förknippade med den – dikten har ”ett juver fyllt av blod”, den är en ”susning av det ofödda” (som ljudet i navelsträngen) eller ”en murken brygga byggd av äggstockar”. Dikten ”gräver ner moderkakan under språkets rötter” eller ”simmar ut i sitt eget fostervatten och självantänder”. Men även det mer könlöst kroppsliga kopplas till dikten: inälvor, gallsäck, strupe, fingrar, revben, blodomlopp – dikten är i högsta grad fysisk!
Många utsagor handlar också om den svärta och smärta som vi kanske oundvikligen förknippar med dikt – här representerad bland annat av törnen och svält, yxhugg och bödlar och psykoser. Ibland blir det nästan parodiskt mörkt, som när dikten ”diar döden / fyller pennan med svart mjölk”, som det heter med en hälsning till Paul Celans ”Dödsfuga”. Inte sällan associerar jag också lite otippat till Bruno K Öijers nattromantiska mörker, till exempel när dikten ”kupar handen över en blå resonans” eller ”navigerar efter nattens sista cigarett”.
Det är förstås svårt att säga något väsentligt om dikt utan att samtidigt riskera att nagla fast orden, detronisera dem. Och det går kanske inte heller att läsa den här samlingen för att ta reda på vad dikt är, ens enligt Marie Lundquist. Utsagorna går ständigt på tvärs mot varandra. Dikten är rening och befrielse och svärta och kamp, kött och ängel, ogudaktig och skelögd – en sorts inbyggd hållningslöshet som nog också är den enda vettiga hållningen för poeten, gentemot dikten.
Som bäst är Marie Lundquist när hon låter dikterna själva vara raka och liksom syfteslösa. Som i den mystiska ”Dikten är svärtans salamanderskugga”. Eller i den söta ”Dikten är en mycket liten sjöhäst som betar ord”. Men även då utsagorna inte direkt träffar mitt i prick är det givande att läsa en så modig diktsamling som denna.
Gå till toppen