Kultur

Blind tro i Ishavet

Mattias Hagberg är kulturjournalist och författare. "Syndavittnet" är hans tredje roman.Bild: Carina Gran

Mattias Hagberg

BOKEN. Syndavittnet Atlas
En rutten doft sprider sig när Mattias Hagberg rotar i det förflutna och gräver upp de föreställningar och förbrytelser som vår civilisation byggts på. I romanen ”Rekviem för en vanskapt” berättade han om den långväxta samen Stor-Stina som i rasbiologins gryning exponerades på Europaturnerande freakshower. I ”De användbara” begav han sig till en jämtländsk anstalt för sinnesslöa där patienterna i eugenikens 30-tal utsattes för ljusskygga experiment. Det var gotisk skräck i vetenskaplig dräkt.
Den nya romanen ”Syndavittnet” uppges vara första delen i en planerad romansvit om ”den lilla människans möte med de stora idéernas ofullkomlighet”. Här är det en piga som hamnar i historiens virvelvind och i svallvågorna efter ryska revolutionen får erfara att allt hon tror på sveps undan för att ersättas av nya läror.
”Syndavittnet” utspelar sig på en avlägsen rysk ö i Norra ishavet, där en koloni av skandinaver etablerats efter att tsaren öppnat upp för nybyggare. Över skaran av norska, finska och några enstaka svenska fiskare vakar prästen Sakarias, som ställer stränga krav på sin församling att frukta gud och stå emot djävulens frestelser. Men det är inte bara gudsfruktan som ger honom makt över sinnena, han delar också en mörk hemlighet med bosättarna.
När romanen tar sin början befinner vi oss i Moskva 1953. Sakarias trogna piga har överlevt såväl det hårda livet på den nordliga ön som lägervistelsens försök att omprogrammera henne till en god kommunist. Efter Stalins död smugglar hon hem papper från sitt kontor och börjar skriva ner sina minnen från tiden på ön. Vad hände egentligen den där vintern 1917, då en skeppsbruten rysk matros kom med nyheten om revolutionen och prästens herravälde började svikta?
Hagberg har en förmåga att gestalta hur totalitarism, fanatism och kolonialism inte bara formar tankemönster utan också präglar det konkreta livet, hur idéerna blir kött och blod, våld och död. Han drar paralleller mellan det kristna och det kommunistiska systemet, som båda sett till att ta kontroll över språket, och skildrar hur behovet av auktoriteter är sig likt, även om makten skiftar. Med pennan mot papperet upplever den före detta pigan befrielsen i att tänka fritt och sätta ord på förbjudna erfarenheter – på så vis blir ”Syndavittnet” en berättelse om såväl förtigandets kultur som berättandets kraft.
Inte minst fängslar scenerna från den ogästvänliga ön, där klimatet gör tillvaron skör och havet är både ett hot och förutsättningen för överlevnad. Kärvheten och kölden, inre såväl som yttre, passar Hagbergs klara, skarpa prosa.
Ändå har romanen sina brister: jag övertygas varken av spökerierna eller av försöket att skildra kärleken till Stalin. Men framförallt gör Hagberg ett märkligt formmässigt val när det är dags för historiens klimax, avslöjandet av hemligheten som prästen Sakarias burit på: bitar ur en dagbok klipps ihop med korta sammanfattande passager. Det är som om författaren tröttnat på sin berättelse och vill snabbspola sig förbi resten, och det som borde vara den dramatiska höjdpunkten blir förvånansvärt oengagerande.
Det är synd, men räcker inte för att förstöra en i grunden stark historia, angelägen som spegel också för dagens förvillelser. Den blinda tro ”Syndavittnet” skildrar är ett spöke som fortfarande går genom världen.
Gå till toppen