Nord & Francke

Vi som aldrig knöt näven

Du har följt de dolda reglerna med alla nödvändiga medel. Du har offrat din hälsa och din kropp och din värdighet, och du har samtidigt sett bra ut. Du har inte stört universum med några av dina känslor eller frågor. Du har förblivit liten. Du har inte alls tagit upp för mycket utrymme. Du har aldrig kommit upp till ytan, och när du behövde göra det, när du behövde syre, lämnade du oss och andades någon annanstans. Vi har aldrig ens träffat dig. Bra gjort.
Så här beskriver amerikanska författaren Glennon Doyle Melton framgångsfaktorerna för tjejer och kvinnor. Det är de dolda reglerna som man måste navigera efter, dem man betygssätts efter – innan man långsamt dör inombords. Hennes bok blev en bestseller när Oprah Winfrey tog upp den i sin bokklubb i höstas och den här veckan kommer ”Love warrior – en kvinnas väg till kärleken och sanningen”på svenska.
Det är författarens egen historia. Om den akuta krisen som uppstod när hon upptäckte att hennes man, och fadern till hennes tre barn, hade varit notoriskt otrogen. Detta får henne att se tillbaka på sig själv som flicka, tonåring, ung kvinna. Hon analyserar sitt förhållande till mat, sex, alkohol, droger.
Under en period, när hon är gravid med sitt första barn och tränar på att vara normal – inte dricka sig full på morgonen utan bädda sängen och gå till jobbet, det vill säga leka vanlig – så sätter hon på en cd med Indigo Girls. Hon nämner inte titeln på låten hon lyssnar på men av sättet hon beskriver den tror jag att det är Closer to fine, från duons genombrottalbum från 1989.
I went to the doctor, I went to the mountains
I looked to the children, I drank from the fountains
There’s more than one answer to these questions
pointing me in a crooked line
And the less I seek my source for some definitive,
the closer I am to fine, the closer I am to fine
”Indigo Girls lovar mig att det är okej att känna för mycket och veta för lite”, läser jag i Glennon Doyle Meltons bok och förflyttas till en rökig konsertlokal i centrala Köpenhamn. Jag var 23 och min kompis Anna var 26. Vi dyrkade Indigo Girls och hade lyssnat på deras skiva intill vansinnets gräns, höga på earl grey, jordnötsringar och Sandeman’s Invalid Port. Någon gång tog vi fram en akustisk gitarr också, och sjöng själva. Nu stod vi längst framme vid scenkanten och skrålade till Closer to fine och jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi gick helt och hållet på instinkt när vi utsåg just den låten till vår anthem.
Jag trodde redan där och då att jag förstod något av livet men herregud, jag visste ju ingenting. Allting hände på lösa känslotrådar och det var så lite som var formulerat och analyserat. I princip ingenting.
Vad vet jag idag? Så himla mycket mer, men det är alltid instinkten som sträcker ut en hand till mig och ber mig följa med. Det gör att jag lever mitt liv i takt med Rymdimperiets gamla popsingel Felrättsnettheltfelrättsnett. Det blir som det blir och jag försöker att inte ha dåligt samvete.
Vi som aldrig knöt näven och sa ”död åt patriarkatet”, vi som inte uppfostrades till medvetna betraktare och deltagare, vi som var tröga i starten. Vi som försöker göra rätt men ständigt känner oss underlägsna dem som har språket och tankarna färdigpaketerade. Vi är väl ett vi? Som också kan få vara med? Ibland verkar det som om endast de som rör sig exakt rätt, enligt en svårnavigerad bana, är välkomna in i gemenskapen.
Att vara duktig kan eventuellt vara en medveten och feministisk handling. Det är i och för sig inte alldeles säkert, om man ser till debatten som följt efter utgivningen av Birgitta Ohlssons bok Duktiga kvinnors revansch”(Forum, nyligen diskuterades boken i Nord & Francke-podden, lyssna här). En ansträngning räcker inte för att bli godkänd. Ett steg som missar med en halvmeter, eller centimeter, och du är ute i kylan istället för inne i värmen.
Kanske fanns tanken att Ohlssons stridskrift skulle definiera 8 mars 2017 men för mig överglänses den vida av antologin En annan historia, sammanställd av Lina Thomsgård. Det är ett praktverk präglat av att springa ifatt. Här finns texter om över femtio kvinnor som verkat inom en mängd områden: Hildegard af Bingen, Alice Timander, Ria Wägner och Dorothy Parker. Oum Kalthoum och Barbro Alving. Mina Assadi och Kathy Acker. Eva Remaeus.
För ett par år sedan gav Ebba Witt-Brattström ut Stå i bredd för att korrigera det svenska 1970-talets litteraturhistoria. En annan historia har samma ambition att korrigera, eller springa ifatt, men tar ett vidare grepp. Och upplägget med en mängd olika skribenter funkar utmärkt. Det är en snygg bok både att bläddra i och djupläsa och den inbjuder en att gå vidare. Den behövs.
För, tillbaka till Glennon Doyle Melton:
Senare i livet drabbas hon av ett porrvirus i datorn och samtidigt av en insikt. Om hon hade varit norsk hade hon sett att livet, även hennes, är som en parodi på inkråmet av en russebuss.
Jag hade fel. Jag hade fel jag hade fel jag hade fel. Jag trodde att reglerna var annorlunda i min familj, i den lilla värld jag skapat. Jag trodde att jag var säker här. Men reglerna är desamma som de alltid har varit.
Patriarkatet är inte bara ett paraply som överskuggar oss alla, det är ett rotsystem som skickar ut förgreningar i varenda vrå under och omkring oss.
Är det nu man ska känna hopplöshet? Ja. Och nej. Alltid och aldrig. Det går att finna tröst i Indigo Girls och i att det är okej att känna för mycket och veta för lite.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här
Gå till toppen