Kultur

En lyssnande ledsagare

Kunnigt och personligt leder Nicholas Ringskog Ferrada-Noli läsaren in i den klassiska musiken. Tor Billgren följer gärna med.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är musikkritiker på Dagens Nyheter. "Den andra musiken" är hans debutbok.Bild: Foad Baghlanian

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BOKEN. Den andra musiken – en introduktion till att lyssna på klassisk musik. Atlas.
Få frågor bereder mig så mycket barnslig förtjusning, som ”Hörru, kan du inte tipsa om lite klassisk musik som jag kan ladda ner inför tågresan mellan München och Venedig?”
Alla älskar väl att få möjligheten att öppna andras ögon eller öron för något man själv brinner för? Personligen börjar jag gärna i det storslagna, som ”Vredens dag”-satserna ur Verdis och Mozarts Requiem-mässor, slutminuten av ”Tosca”, eller finalen ur Stravinskijs ”Eldfågeln”, och försöker alltså locka folk in i den klassiska musikens värld med hjälp av blixtar, dunder, extas och dramatik.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli (musikkritiker i bland annat DN) begynner i helt motsatt ände. Hans guidebok ”Den andra musiken” tar avstamp i det stillsamma och vackra, komponerat för soloinstrument. Därifrån arbetar han sig vidare genom de olika musikformerna: kammarmusik, sång, konsert och körmusik, fram till den mer komplexa symfoniska musiken.
Ringskog har ett bra grepp om musikhistorien och håller sig till det som är relevant, han undviker att spilla ut slentrianinformation över sidorna. Boken är skriven för noviser, men är läsvärd även för den som tycker sig vara väl insatt i den klassiska musiken. Han ger gott om initierade musiktips och är sträng i sitt urval.
Till varje musikexempel har han skrivit några poetiska rader – som att tonerna i Beethovens 31:e pianosonat (tredje satsen) ”gräver en mjuk tunnel rakt ner i marken, från en skogsdunge i skymningen ända ner till jordens glödande mitt.” Han skriver att Alban Bergs sång ”Hier ist Friede” ”liksom smälter sönder världen omkring lyssnaren”. Och att ”om Johann Sebastian Bachs musik är det gyllene ljuset inuti kyrkan är [hans son] Carl Philipp Emanuel Bach den hetsige tonåringen som står utanför kyrkans port och röker och har ångest.”
Här tangerar boken den eviga debatten om hur musik kan och bör beskrivas. (Se till exempel Sydsvenskankritikern Tobias Lunds intressanta meningsutbyte med Svenska Dagbladets Sofia Lilly Jönsson härförleden, Sydsvenskan 5/11, SvD 13/1 och 26/1.) Hur uppnår man saklighet utan att bli akademisk? Vilken terminologi fungerar för att fånga en musikalisk upplevelse? Hur värderar man den?
Ringskogs metod stavas oförblommerad subjektivitet – och det funkar ofta bra i sammanhanget. Han gör förstås inte anspråk på att beskriva något annat än just sitt eget, personliga möte med musiken. Syftet med de poetiska associationerna är inte att försöka slå fast något allmänt vedertaget, utan att inspirera andra att närlyssna och söka ett språk för att artikulera vad de finner och fascineras av i musiken.
Jag förmodar att boken kommer att citeras friskt i konserthusprogram och P2-presentationer de kommande åren.
Men när Ringskog i slutet drar till med att Beethovens nionde symfoni är ett ”monument lika vackert och ståtligt som Keops pyramid”, känns det som att han tömt ut resurserna och tröttnat på ordfesten själv. I alla fall för den här gången.
För jag har en bestämd känsla – och förhoppning – om att det kommer mer. Operagenren är helt utelämnad ur boken (med undantag av början och slutet av Wagners ”Tristan och Isolde”) och där har vi en musikform som möjligt är ännu mer missförstådd och övertäckt av fördomar än den ”vanliga” klassiska, och därmed i behov av varsam guidning.
Gå till toppen