Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Jag kämpade för att få beslutsfattare på olika nivåer inom polisen att förstå vår verklighet”

Som utredare inom polisen är det i princip omöjligt att leva upp till de krav som ställs från politiker, och ibland också i svensk lag, när det gäller våld i nära relationer. Det skriver Eva Schurmann, före detta polis.

Möter den som utsatts för våld i en nära relation en polis som inte kan lagstiftningen kanske hen aldrig får korrekt information om rätt till stöd och skydd, något som i sin tur gör att polisen misslyckas med det brottsförebyggande arbetet, skriver Eva Schurrmann.Bild: Hussein El-Alawi
Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo, socionomer som föreläser om våld i nära relationer, skriver att i en del kommuner väljer politiker, chefer och handläggare medvetet att inte följa lagstiftningen och de föreskrifter som finns när det gäller våldsutsatta vuxna och deras barn (Aktuella frågor 8/3).
Som före detta polis förstår jag vad de menar, men inom polisen handlar det ofta mer om bristande kompetens och orimliga arbetsförhållanden.
Det saknas en enhetlig nationell syn på hur utredningar när det gäller brott i nära relationer ska bedrivas av polis och åklagare. Idag råder kunskapsbrist, personalbrist och tidsbrist.
När jag sade upp mig i höstas var jag kriminalinspektör. Jag har sex års erfarenhet av utredningsarbete när det gäller brott i nära relationer. Under dessa år kämpade jag för att få beslutsfattare på olika nivåerinom polisen att förstå den verklighet som utredare lever i. Det är oceaner mellan utredarnas verklighet och politikernas och andra kravställares.
Som utredare är det i princip omöjligt att leva upp till de krav som ställs från politiker, och ibland också i svensk lag.
När jag började som utredare på en avdelning för brott i nära relationer krävde och förväntade jag mig att få utbildning inom ämnet. Istället fick jag en hög med 15 ärenden som jag skulle utreda. Jag hade aldrig sett en färdig förundersökning, aldrig jobbat med samverkanspartners som socialtjänsten och sjukvården när det gäller brott i nära relationer och knappt arbetat i de inte särskilt användarvänliga datasystemen. Det var learning by doing som gällde. Jag hade tur om det fanns en snäll kollega med lite mer erfarenhet som jag kunde fråga när jag inte visste hur jag skulle göra.
På vår avdelning fanns det när jag slutade fler PA-roterare, det vill säga tvångsplacerade pinfärska poliser, som inget hellre vill än att åka polisbil, än fasta utredare i ett av Stockholms mest kriminellt belastade områden. Det är varken sjyst mot den enskilde polisen eller rättssäkert att poliser placeras på en sådan avdelning utan adekvat utbildning, och där förväntas utföra de tunga, komplexa och krävande arbetsuppgifter det är att handlägga ärenden som gäller brott i nära relationer. Det tar bort all motivation och skapar svårigheter att rekrytera personal. Dessutom var det ständigt byte av chefer och varje chef ville sätta sina rutiner, något som resulterade i att det egentligen inte fanns några rutiner.
Den stora omorganisation som hela landets poliskår har genomgått innebar att det distrikt jag arbetade i slogs samman med andra 2015. Resultatet blev att fungerande verksamheter slogs i spillror och att personal slutade eller mådde dåligt.
Vi utredare borde inte jobba med kvantitet, utan med kvalitet. Det är trasiga människor vi har att göra med, som vi sitter med i timslånga förhör, som vi förväntas sammanställa på en kvart.
Även jag, som jobbat länge med brott i nära relationer, har många gånger känt att jag inte haft tillräcklig kunskap att hantera vissa frågor på grund av att jag inte haft tid att till exempel uppdatera mig när det gäller relevant lagstiftning. Det är egentligen varje enskild polis ansvar, men när pekpinnarna uppifrån är att producera gröna siffror i statistiken, som uppkommer bland annat när ett ärende har gått till åtal, blir inhämtande av ny nödvändig kunskap lidande.
Det är inte rimligt att utredares resultat ska mätas i om ett ärende går till åtal eller ej, eftersom de flesta ärenden har ett svårt bevisläge och endast en liten del går till åtal. Det vore mer rimligt att mäta till exempel om utredarna får målsäganden att ta sig ur en destruktiv relation, att målsäganden medverkar genom hela rättsprocessen och om förövaren inte återfaller i liknande brott.
Det är förstås bra att förövare blir dömda, men det behöver inte betyda att utredaren har lyckats utifrån ett samhällsperspektiv, inte sällan går målsäganden tillbaka till förövaren trots en fällande dom.
Det stöd den som utsatts för ett brott i en nära relation kan få av polisen varierar både inom storstadsområden och över hela landet. Det beror på i vilken kommun eller polisdistrikt du bor, vilken polis du möter och vilken arbetsbelastning och vilka personalresurser som finns där anmälan hamnar.
I vissa polisdistrikt finns det socionomer med spetskompetens när det gäller hedersproblematik, brott i nära relationer och hbtq-ärenden. Socionomerna träffar målsägare, har motiverande samtal med dem medan sådana saker överhuvudtaget inte sker på andra ställen i landet.
Möter den som utsatts för våld i en nära relation en polis som inte kan lagstiftningen när det gäller målsägandes rättigheter kanske hen aldrig får korrekt information om rätt till stöd och skydd, något som i sin tur gör att polisen misslyckas med det brottsförebyggande arbetet.
Polisens resurser när det gäller personal, kunskap och arbetskapacitet gör att det ligger ärenden som rör våldtäkter och andra brott i en nära relation på hög runt om i landet. En lång väntan på att ett första förhör ska ske gör att offret ofta går från att vara starkt motiverat att lämna och anmäla förövaren till att känna sig värdelös, tänka att hen inget är värd och så beroende av förövaren att hen går tillbaka till relationen.

Eva Schurmann

Eva Schurmann är före detta polis och numera bloggar på www.missbaglady.se
Gå till toppen