Kultur

Kärleksbrev till kvinnan

Billy Crudup, Elle Fanning, Anette Bening, Greta Gerwig och Jade Zumann i "Alla tiders kvinnor".Bild: Scanbox

Alla tiders kvinnor

BIO. DRAMA. USA 2016. Regi: Mike Mills. Med: Anette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Lucas Jade Zumann, Billy Crudup. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.59.
Efter att ha undersökt sin pappas liv i "Beginners" – en film om en vilsen LA-kille med relationsproblem och en pappa som först kommit ut som gay och sedan dött – tar Mike Mills den här gången sikte på sin mamma. Men han gör det genom att inkludera ett helt århundrades kvinnor. Filmens originaltitel är den betydligt mer passande "20th century women".
Vi är i Santa Barbara, 1979, en tid när världen genomgår en stor förändring och punken tar sina första steg. Den ensamstående, bohemiskt bestämda mamman Dorothea (Anette Bening), född på 1920-talet, känner hur hon för varje dag vet mindre och mindre om sin 15-årige son Jamie (Jade Zumann) och känner sig otillräcklig som fostrare. För att få hjälp vänder hon sig till sin inneboende Abbie (Greta Gerwig), konstnärlig fotograf, född på 1950-talet, och Jamies bästa vän och stora kärlek, den smått neurotiska och utlevande Julie (Elle Fanning), född på 1960-talet. I utkanten finns William (Billy Crudup), en hippieinfluerad hantverkare och bilmekaniker, som gör vad han kan för alla inblandade, men inte riktigt når hela vägen. Jamie själv tycker att det största problemet är att hans mamma vägrar prata ärligt om sig själv och uppskattar till en början inte alls hennes initiativ.
"Alla tiders kvinnor" är en film om kvinno- och mansroller, om hur det är att åldras själv och samtidigt tappa greppet om sitt barn och om att kärlek kräver ömsesidig öppenhet. Den är också ett slags kärleksbrev till feminismen, till Kvinnan och hennes styrka, smarthet och kreativitet.
Anette Bening är lysande som den självständiga, ibland krisande men ständigt skarpt humoristiska mamman, och bottnar, precis som resten av ensemblen, helt i sin roll. Manuset, som Mills Oscarsnominerades för, är fullt av fina möten, dråpliga situationer, riktigt bra dialog och träffande oneliners. Som: ”Att fråga någon om hen är lycklig är ett snabbt sätt att göra hen deprimerad”. Dessutom leker Mills, både visuellt och kronologiskt, och låter oss se in i den totalt oförutsägbara framtiden.
Tyvärr är det något med filmen som gör att den inte bränner till riktigt ordentligt, att man tänker den snarare än känner den. Där lyckades Mills bättre med "Beginners", som hade en starkare och tydligare svärta.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 10 mars
Gå till toppen