Kultur

Kärleksfull hyllning till dagsverket

Det är i reflektionerna kring främlingskapet och hemlösheten, döden och utplåningen som Theodor Kallifatides senaste bok har sitt största värde, skriver Åke Leijonhufvud.

Bild: Caroline Andersson

Theodor Kallifatides

BOKEN. Ännu ett liv. Albert Bonniers förlag.
I sin lilla betraktelsebok "Ännu ett liv" berättar Theodor Kallifatides att han en dag ställer sig fullt påklädd under duschen i sin arbetslya tills han är alldeles genomblöt. Den förvånade läsaren undrar naturligtvis varför. Svaret är att han inte längre kan skriva och att han hos den timide Tjechov läst att bästa sättet att hämta sig efter ett misslyckande är att ruska av sig vattnet som en blöt hund.
I Kallifatides fall fungerar det dock dåligt. Hans skaparkraft har sinat. Hängivenheten som varje dag burit honom har gett vika för tvivel och självkritik. Han är livrädd för att skriva något så dumt att till och med måsarna över Strömmen skulle fnittra. Hellre då låta bli.
Fast besluten att aldrig mer skriva ett ord lämnar han arbetsrummet på Söder, säljer allt som kan säljas och stänger dörren bakom sig. Med Kallifatides egna ord överger han skrivandet innan det överger honom.
Till en början känner han lättnad. Han sover längre om morgnarna, han samtalar med sin hustru och tar långa promenader i Stockholms omgivningar. Men en ödslighet brer ut sig kring honom. Han har emigrerat från sig själv som han har emigrerat från sitt land. Utan det dagliga skrivandet har han svårt att finna ro.
Livet i dagens Sverige ger honom heller ingen tröst. Med förfäran ser han den socialdemokratiska välfärdsstaten rämna och marknadskrafterna dela in människor i fattiga och rika, maktlösa och maktfullkomliga.
Kanske måste han återvända till sitt förflutna, till det land vars dofter och språk han lämnade för över ett halvsekel sedan. Med sin hustru flyger han till Grekland, hyr en bil och kör till den by på Peloponnesos där han föddes och bodde till tre års ålder.
Morgonen efter ankomsten till byn går han ner i hotellets vestibul, öppnar datorn och skriver en mening på sitt modersmål, det första skönlitterära försöket på grekiska sedan han övergav sitt språk. Precis som Proust i "På spaning efter den tid som flytt" påbörjar han den bok vi just har läst.
Theodor Kallifatides är en mästare i det lilla formatet. Men även en mästare kan då och då slumra till. Här finns stycken, särskilt i skildringen av dagens Sverige, som närmar sig det kverulantiska. Språket har också blivit mer kåseriskt, när det inte närmar sig det rent ranelidska: "Nu var det knappa och grymma tider i världen ännu en gång. Vilka händer skulle ge och vilka skulle ta?"
Det är i reflexionerna kring främlingskapet och hemlösheten, döden och utplåningen som Kallifatides bok har sitt största värde. Jag har en liten kyrkogård i mitt hjärta, skriver han med tanke på de vänner och anhöriga han aldrig mer ska få se. Sådana gånger återknyter man bekantskapen med den Kallifatides som tar snuggan ur mun och på sitt stillsamma sätt säger något både tröstande och provokativt, humoristiskt och allvarsamt.
Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skrev Albert Camus en gång. Samma tanke skymtar i "Ännu ett liv". Zeus bestraffade inte Sisyfos när han dömde honom att gång på gång rulla ett klippblock uppför ett berg. Han förbarmade sig över honom. Människan är ingenting utan sitt jobb, som Kallifatides vän, blomsterhandlaren på Medborgarplatsen, uttrycker saken.
Man kan mycket väl läsa Theodor Kallifatides bok som en tapper och kärleksfull hyllning till dagsverket, antingen det gäller att rulla ett klippblock uppför ett berg eller skriva en bok.
Gå till toppen