Kultur

När Harry mötte Sverige

Ingrid Thulin och Harry Schein.

Citizen Schein

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2017. Regi: Maud Nycander. Med: Harry Schein, Daniel Bergman, Ingvar Carlsson, Harriet Andersson, Åsa Moberg Barntillåten. Längd: 1.40.
Det finns så oändligt många ingångar för en berättelse om Harry Schein.
Det ensamkommande flyktingbarnet. Ingenjören som blev miljonär i Folkhemmet. Kulturmannen som startade Svenska filminstitutet och kvalitetsmärkte svensk film under dess glansperiod. Palmes tennispartner. Bergmans bästis. Ingrid Thulins man.
Precis som i "Palme" har Maud Nycander grävt djupt i arkiven, intervjuat bekanta och fogat det samman till lika delar porträtt och zeitgeist. Ett vackert vykort från ett Sverige som inte längre är. Det utspelar sig i den skarv mellan socialdemokrati och näringsliv där nepotismen frodades och småkorrupta men också underbara saker kunde ske. Det är inte "Citizen Schein" först med att zooma in under senare år, men här möter vi själva sinnebilden för denna tid.
Harry Scheins liv var larger than larger than life. Och man får ge Nycander och medmanusförfattarna Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan att den här exposén generöst bjuder in den som tidigare inte känt till Schein speciellt väl. Men, där dokumentären vinner i bredd förlorar den i djup – får man önska fritt blir den precis som "Palme" till en tv-serie. I en sådan hade Nycander kunnat borra djupare i hur det gick till när Schein på egen hand genom en smart manöver startade Filminstitutet och en unik filmreform – samt gav sig nästan oinskränkt kulturmakt i Sverige under 15 år. Han pekade ut den goda smaken med Bergman i spetsen lika självklart som han kunde anmäla "Åsa-Nisse" till Radionämnden för att den inte levde upp till kravet på god underhållning...
Istället pekar "Citizen Schein" – med sin blinkning åt Scheins favoritfilm "Citizen Kane" – ofta i annan riktning. Harry var ett fjortonårigt judiskt överklassbarn i Wien som mamman tvingade iväg ensam till Sverige. Av kärlek? Nej, som ett oförlåtligt svek menade Harry enligt filmen. En frispråkig amerikansk systerson får tala ut, men vad vet väl han om det som utspelade sig i Scheins inre? Och med vilken rätt antyder filmen att Schein grundade sin avsky mot födelselandet på sina känslor för modern – och inte på en rent intellektuell och logisk avsky för Österrikes medlöperi?
Så blir filmen en sagolik bildparad, en oupphörligt underhållande tragikomisk tidsresa in i en tid innan relativismen slagit klorna i kulturlivet. Bäst sammanfattar väl gamle kulturministern Bengt Göransson Scheins särart: "Han var en dålig vinnare. Den som vinner måste se ledsen ut. Harry såg alltid glad ut." Det är den i särklass smartaste psykologiseringen i hela filmen!
Läs mer:Harry Schein flöt från botten till toppen
Läs alla artiklar om: Filmfredag 10 mars
Gå till toppen