Kultur

Blicken, begäret och mannen

Allt jag begär.

Dockhaveri förlag.
Bild: Privat
Jag har en bokgenre i mitt huvud som jag kallar ”böcker som vill försöka närma sig det manliga psyket”. Då och då kommer jag över dem, böckerna som med sin råhet ska kännas äkta, ärliga, kompromisslösa. Otaliga är porträtten av medelålders män fixerade­ av sex och alkohol, alltid med underton av våld och brist på samtycke. Och författarna älskas, hyllas unisont för sitt mod och sin litterära energi. Det heter att de vågar.
Den här mentala sorteringen började när jag läste Charles Bukowskis ”Kvinnor”, i vilken Henry Chinaski, en man som fyllt lite över femtio, knullar med olika unga tjejer. Kanske handlar den om något annat också, men det enda jag minns är en gubbes omättade kåthet och hans sura bakfulla andedräkt.
Det fortsatte i Nick Caves roman ”Bunny Munros död”: en alkoholiserad pappa ligger med en ung tjej i en bil medan hans unga son sitter ensam och uttråkad i framsätet. Klippbild till den amerikanska poeten och författaren Gilbert Sorrentinos debutroman ”Himlen förändras”: en man åker på roadtrip med sin familj och försöker ligga med sin fru varje kväll, trots hennes ovilja. Ständiga anspelningar på våldtäkt, alltid genom mannens blick.
Själv har jag aldrig ens känt något guilty pleasure inför den här genren. Försöken att beskriva ett otyglat manligt begär påminner för mycket om den makt männen faktiskt besitter – den enda känsla som landar i mig är rädsla. Stundtals har jag därför tänkt att böcker som fokuserar på manlighet, sex och begär alltid kommer att kännas våldsamma.
Men när jag läser Henning Brüllhoffs debutroman ”Allt jag begär” inser jag snabbt att det är hur männens åtrå beskrivs och inte att den beskrivs som avgör läsarens känslor inför den. Det har varit ganska tyst om romanen som släpptes i fjol, men de röster som har lyft den har hyllat bokens originalitet. Nyligen fick författaren Katapultpriset för bästa debutroman 2016. Jag inser med Brüllhoffs bok att böckerna som jag har kategoriserat i min inre bokhylla som berättelser om det manliga begäret, snarare är böcker som fokuserar på en maskulin hårdhet. Sex beskrivs materiellt, som om lusten är otämjbar, behoven måste tillfredsställas. Det är sex utan känsla, alkohol utan dagen-efter-ångest. Det är porträtt av män utan skuld.
Henning Brüllhoff beskriver också begäret, han tar sig in i det skamliga. Men han gör det genom att låta den manliga blicken skava, skämmas över manligheten genom att sukta efter­ det motsatta. Han vill begära och bli begärd, han längtar efter att rymmas i en annan kropp. Läsaren förstår att åtråvärd kan bara den bli som inte besitter makten att be­gära. För att bli det efterlängtade objekt han drömmer om att vara måste han också upphöra med sin objektifiering. Ett pris som han aldrig riktigt är villig att betala.
Boken är skriven i korta stycken, pendlar mellan mannens barndomsfantasier och nuet, där han ställer sig själv till svars för något som börjar växa i honom; ett sökande efter begärets ursprung, kanske. Startskottet för mannens självrannsakan är skådespelerskan Lana Clarksons död, ihjälskjuten av Phil Spector.
Författarjaget ställer en fråga: om att ha eller att vara. Om att äga blicken som klär av henne eller kroppen som blir avklädd. ”Lanas kropp. Som den landade i mig. Jag ville röra vid den. Jag ville att andra skulle röra vid den i mig. ”Någonstans hoppas han att han haft en inverkan på henne, går igång på tanken om att han påverkade henne när han såg henne på tv som pojke, tänker att det kanske finns en chans att det förändrade något för Lana Clarkson. Någon annanstans hoppas han på att få kliva in i henne, finnas till i hennes värld där hon är älskad, men aldrig får bestämma över vem som älskar henne.
Och det är något visst med Henning Brüllhoffs språk. Annars hade skildringarna från pojkrummets första utlösningar känts uttjatade och begäret efter kvinnan han delar säng med uppfattats som kladdigt.
Minnet av hans första spermafläcka­de kalsonger beskrivs genom ifrågasättandet av sig själv: ”Jag tvättade mig om och om igen, maniskt, rituellt. Den färglösa vätskan var nästan genomskinlig men klibbade fast vid allting, som om den spred sig av egen kraft. En osynlig märkning, ur, över kroppen. Jag som hade trott att jag var tät, slät, hel.”
Här hittar författaren ett mellanrum i det prosalyriska, där känslor och tvivel får plats. Det är modigt, för det gestaltar det innersta, istället för en klichéartad bild av vad det innebär att vara man.
Jämför fantasierna med Gilbert Sorrentinos romankaraktär i ”Himlen förändras”, när han sitter på en toalett och onanerar. Här porträtteras också det skamliga, men skammen förflyttas från mannens blick på sig själv, till synen på hans fru: ”Han har nått den precisa psykopatologins punkt där han tror att han drar skam och pina över henne genom att placera henne i förnedrande situationer i sin egen fantasi. Nu ska hon få, den frigida slynan, tänker han, och kommer”.
Eftersom karaktärsbeskrivningen i den sistnämnda boken kantas så tydligt av det våldsamma i maskuliniteten är det svårt att som kvinna identifiera sig med mannen: oavsett hur illa jag tycker om Gilbert Sorrentinos manliga gestalt, finns alltid en underton i språket som vittnar om att han tycker sämre om mig. Jag blir den frigida slynan, inte den onanerande mannen.
Trots bristen på identifikation med mannens sexualitet uppfattas dessa hjärtlösa skildringar ändå som allmängiltiga, snarare än som uttryck för männens smutsigaste fantasier eller tillkortakommanden. Bukowski anses storartad – medan kvinnliga skildringar av erotiska fantasier kategoriseras som tantsnusk. Precis som kvinnliga Nobelpristagare beskrivs som gestaltare av kvinnosaken, inte av människosaken, blir kvinnor som skriver om sex representanter för det sexuella undantaget.
Därför är det befriande att läsa ”Allt jag begär”. Den brottas tydligt med vilken åtrå vi tillåts känna beroende på vilka kroppar vi föds in i. Den skildrar begäret till en annan kropp, inte tvånget. Därför fungerar den, som mer än ännu en skildring av en medel­ålders man som tänker på sex, som ett tvivel läsaren kan känna igen.
Kanske är det först när ett förlag som Dockhaveri ger ut en bok om begär som det kan bli intressant på riktigt. De beskriver sig själva som ett kollektivt förlag som vill undersöka bland annat femininitet och funktionalitet, de ägnar sig åt att skriva tillsammans och utanför det som proklameras som genialt. Dockhaveris kollektiva arbete uttrycker sig på olika sätt, genom att faktiskt sitta i grupp och skriva eller genom att olika röster får ta plats, som i antologin ”dock-ument, anti-logi” som gavs ut i somras. I Henning Brüllhoffs bok står han ensam som skribent, men manuset blev klart först efter åtskilliga träffar med förlaget.
Där finns ett svar på vad som krävs för att komma ifrån det navelskådande i litteraturen om manligt begär: skriv inte boken i ensamhet. Först när vi dödat den manliga genimyten och får följa med i hans tvivel, kan berättelsen om hans begär också bli en berättelse om makt och motstånd.
Gå till toppen