Kultur

Iakttagelsernas poesi

Med fokus på allt som försvinner spejar poeten Jonas Modig efter det förflutna, skriver Ann Lingebrandt.

Jonas Modig.Bild: Göran Segeholm

Jonas Modig

BOKEN. Mellan öarna i de långa sunden. Norstedts.
En fiskgjuse på spaning kretsar högt ovanför vattenytan som en ”cirkelrörelse i tålamod”. Det är en iakttagelse typisk för Jonas Modigs poesi, som konkret noterar sådant som vattenstånd, dyningar och siktdjup och samtidigt subtilt öppnar upp för existentiella perspektiv.
I sjätte diktsamlingen ”Mellan öarna i de långa sunden” fortsätter Modig med sina centrallyriska meditationer av ett slag som är sällsynt i dagens poesi. Där årstidernas växlingar, tidens förvandlingar och minnets återstoder skildras med stillsam koncentration och utmejslad precision. För en lyrikläsare van vid samtidens yvigare uttryck är det lätt att hasta förbi och fråga sig om det inte är en smula för lågmält, prydligt och stillastående. Det är då det gäller att ställa om blicken till den där cirkelrörelsen i tålamod, som går att uttyda som ett poetiskt ideal.
Även de inledande raderna i bokens första dikt låter sig läsas som en litterär programförklaring: ”Små blessyrer, förskjutningar / av fokus / som knappast registreras”. Genom att inrikta sig på de här knappt synliga förskjutningarna byggs en laddning upp, och under den lugna ytan skymtar den dramatik som tillhör livet. I beskrivningen av vågor som sugs ut från stranden och skummande strömmar ryms en bottenlös sorg, det vet den som läst ”Annandagar”, diktsamlingen som innebar Modigs återkomst till poesin efter nästan fyrtio år och handlade om sonen som dog i tsunamin.
Men det finns också en vemodsfylld försoning i diktsamlingens alla betraktelser av sjöar, sund och hav, vattendrag som blir en minnenas spegel. Med fokus på allt som försvinner spejar Modig efter det förflutnas långrevar och samlar ihop de kvarlämnade resterna, ”en handfull tidsmarkörer /som tas om hand och pryder krönikan”.
Den bortsprungna kaninen från förra diktsamlingen ”Kaninen rymde”, han som skuttade iväg mot frihetens okända stigar, återvänder här för att blicka tillbaka mot sitt gamla burliv och den försakade tryggheten. Utan någon ånger upplever han hösten svepa in, trots vetskapen ”att alla återkomster / är omöjliga”.
Den insikten återger Modig med en berörande klarhet.
Gå till toppen