Kultur

Lekfull och bitsk prosa

Birgit Vanderbekes korta, galghumoristiska och bitvis groteska roman är en allegori över vad som händer med människor som lever i diktatur, skriver Amanda Svensson.

Birgit Vanderbeke

BOKEN. Musselmiddag. Övers Ulrika Jannert Kallenberg. Bakhåll.
En mor och två barn väntar på familjefadern, som prick klockan sex ska komma hem från en tjänsteresa, troligen befordrad. Modern har skrubbat fyra kilo musslor, trots att hon som hon ideligen upprepar egentligen ”inte är så särskilt förtjust i dem”, och de två barnen har skurit potatis till pommes frites. Musselmiddagen i Birgit Vanderbekes så betitlade debutroman från 1990, nu för första gången på svenska, hade med andra undertoner kunnat vara en festlig tilldragelse, ett slags kärlekshandling. Här förstår man dock omedelbart att det är fråga om något annat: Den traditionsenliga musselmiddagen fungerar som en övergångsrit, ett sätt för den övriga familjen att gå från det lättsinniga, vilda tillstånd som råder då pappan är bortrest till det av ”en perfekt familj” som han önskar och kräver.
Vanderbeke föddes i DDR 1956, men flydde med sin familj till väst fem år senare. Familjen i ”Musselmiddag” har gjort detsamma, och det är svårt att inte vilja läsa den korta, galghumoristiska, bitvis groteska romanen, författad strax före murens fall, som något slags allegori över vad som händer med människor som lever under auktoritärt styre. Samtidigt är den tyranniske, men också ganska löjliga, pappan ingen perfekt metafor för DDR – tack och lov, för den typen av lättavkodade tendenslitteratur är sällan särskilt givande. Dock är ”Musselmiddag” hur man än vrider på det en roman om revolt – när fadern inte dyker upp till middagen slår familjen snabbt om från en känsla av chock och oro till trotsig frihetsyra. Allt medan timmarna går och fadern inte dyker upp rullar Vanderbeke med hjälp av väl valda bilder, anekdoter och ljudspår upp berättelsen om en familj försatt i kronisk stress som äntligen får slappna av.
Den som berättar, på en lekfull och bitsk prosa full av omtagningar och nyanseringar, är den tonåriga dottern som motvilligt ärvt flera av faderns intellektuella egenskaper. Inte desto mindre är hon honom en stor besvikelse. Här finns en fantastisk passage om skillnaden mellan det ”nödvändiga” och det ”tillräckliga”. Det är ”nödvändigt” för dottern att få högsta betyg, något annat vore en skymf. Det är däremot inte ”tillräckligt”, eftersom betygen enligt fadern devalverats sedan hans dagar och en femma inte kan räknas som något annat än en tvåa, i bästa fall: ”…och på så sätt var de nödvändiga villkoren aldrig också tillräckliga, i själva verket hade jag aldrig någon gång upplevt att ett villkor var tillräckligt….”. Så djävulskt kan såväl familjer som hela samhällen ibland vara konstruerade.
Gå till toppen