Kultur

Med lågmält bankande hjärta

I sin fjärde bok tar poeten Maja Lee Langvad ut en ny intressant riktning i sitt författarskap, skriver Viola Bao.

Maja Lee Langvad.Bild: Isak Hoffmeyer

Maja Lee Langvad

BOKEN. Dage med galopperende hjertebanken. Gyldendal.
Hon balanserar genom dagarna på en tunn tråd, utbränd och sorgetyngd, med nerver tätt under huden och ett oroligt, galopperande hjärta. Dagarna tillbringar hon ensam, sysselsätter sig med enkla saker i väntan på att kroppen ska återhämta sig och själen läka: äter, sover, promenerar i Frederiksberg Have, funderar över framtiden och det förflutna. Hela tiden skriver hon till den frånvarande kvinna hon är förälskad i och vill dela resten av livet med, och som hon sörjer att hon inte kan vara nära, alltmedan våren sakta går mot sommar, magnoliaträden slår ut, påskliljorna blommar och vissnar.
Den danska poeten och författaren Maja Lee Langvads nya, fjärde bok ”Dage med galopperende hjertebanken” kan kallas en sjukdomsdagbok, en personlig memoar, en essä om skrivandet eller ett kärleksbrev, välj själv. Det är hennes första efter den enormt uppmärksammade adoptionskritiska diktsamlingen ”Hon är arg. Ett vittnesmål om transnationell adoption” från 2014, där den internationella adoptionsindustrin undersöks på personlig, kollektiv och politisk nivå – en bok som tog henne sju år att färdigställa. Det personliga priset blev högt.
I den nya boken skriver Lee Langvad om perioden efter utgivningen av ”Hon är arg”, då hon blev i lika delar exponerad och exotifierad, och gjord till talesperson för ”et emne, som alle har en mening om, men som få ved noget om”. Hon skriver om stressen i att skriva och verka i en vit litteraturvärld, att ständigt behöva försvara sig mot okunskap och ifrågasättanden. I ”Dage med…” finns istället en inåtriktad rörelse, ett försök att hitta tillbaka till sig själv efter en period av långvarig stress. Hon skriver om att välja tystnaden och ickedeltagandet, i trots mot den offentlighet där hon känner sig som ett cirkusdjur och reduceras till sin smärta.
Om ”Hon är arg” dominerades av en självkonsumerande vrede som slår åt alla riktningar, är det mer lågmälda affekter som präglar ”Dage med…”: utmattning, sorg, eftertanke. För det är ofta det osynliga priset för politiskt arbete – det är förbrännande att vara arg hela tiden, det sliter och tär på kroppen. ”Dage med…” slår istället ett slag för behovet att dra sig tillbaka, att få vara svag, att få sörja och läka. Den kan på så sätt både ses som en fortsättning på och en uppgörelse med ”Hon är arg”.
Trots att boken gestaltar en period av utbrändhet är den också ljus, färgad av den nyförälskades förhoppningar och pirrande saknad. I korta och koncisa, lyriska stycken skriver Lee Langvad till det älskade ”du” som bor i Malmö, nära men ändå ett sund för långt bort, om längtan efter att få anlägga en rosträdgård, om sin mamma på Møn, om att försonas med sitt arv, om författarrollen. Framförallt skriver hon om skrivandet, och texten närmar sig i dessa partier inte sällan sentens eller poetisk aforism, och ibland det manifestlika: ”At skrive er at sørge. / At skrive er at forsone sig med det sprog, man skriver på. / At skrive er at vara i opposition til det sprog, man skriver på. / Jeg må opfinde et nyt sprog at skrive til dig på.”
Medan ”Hon är arg” tog Lee Langvad sju år att skriva skrevs ”Dage med galopperende hjertebanken” på fem intensiva veckor. Den markerar en ny riktning i detta högintressanta författarskap: en rörelse från en tematiskt och formmässigt hårt bunden konceptuell poesi till en mjukare, lyriskt associativ prosa, som visar hur hon med skicklighet behärskar och förmår sätta sin personliga prägel på bägge genrer.
Gå till toppen