Kultur

Känslomässigt utmattande text

Edward St Aubyn

BOKEN. Romanerna om Patrick Melrose volym 2. Albert Bonniers förlag. Övers Erik Andersson
"Jag tror att min mors död är det bästa som hänt mig sedan...ja, min fars död". Patrick Melrose har precis begravt sin mamma och måste nu stålsätta sig inför den efterföljande mottagningen som han vet blir en orgie i ansträngda repliker och förljugenhet. Skräckkabinettet är samlat, och står redo med nålstick och självförhärligande.
Andra och avslutande volymen av Edward St Aubyns redan klassikerstämplade romanserie är precis lika ryslig som den första. Skildringen av denna överklassfamilj, baserad på verkligheten, är bland det jobbigaste jag har läst. Den första volymen fokuserade på hur Patrick kastade sig ut i ett tungt drogmissbruk för att bearbeta att hans pappa utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom på olika sätt – på sina ställen var den en "American Psycho" fast med ärvda pengar istället för nya. Till slut blev han drogfri. Nu är det Patricks förhållande till mamman Eleanor som skärskådas, och hans äktenskap med Mary. Det senare har resulterat i två söner, men även i bitterhet och plågsamma sexuella fantasier om andra kvinnor.
Genom hela sonens uppväxt lät Eleanor bli att se vad hennes man gjorde mot sonen. Hon lät också bli att se vad han gjorde mot andra barn som besökte hemmet. Och hon förnekade inför sig själv att mannen försökt mörda henne.
Som änka flyr hon först in i en sekt med new age-förtecken, sedan in i ett tillstånd av mer medicinsk förvirring under sina sista år. Möjligheten att försonas med sonen är lika med noll. St Aubyn skildrar effektfullt Melroses paranoia i förhållandet till modern.
När hon är begravd och de förljugna talen över hennes minne har hållits – då tar romanserien slut. Det hade varit väldigt intressant att få ett par volymer till, för som Patrick konstaterar någonstans: hela livet har han väntat på den fulländning det innebär att vara föräldralös. Naturligtvis gör det inte honom fri, men det kanske ändå ger honom möjlighet att uppfinna sig själv på nytt.
Både Edward St Aubyn och hans översättare har ett absolut gehör – språket ringlar lätt och ledigt över sidorna men har en densitet som gör att det bara tjongar till i skallen emellanåt: någon är sprickfärdig av likgiltighet och det är en så exakt beskrivning. "Jag vill älska med en kvinna, inte med en suckande ansamling av skuld och resignation", säger Patrick till sin fru Mary och både hans och hennes smärta ligger blottad att se.
Under läsningen längtar jag efter att det ska ta slut men vill också att boken ska vara för evigt. Om språket och berättandet ligger i ena vågskålen tillsammans med en oväntat lättfotad humor tyngs den andra ner av Patricks plågade gestalt. Texten är känslomässigt utmattande – men på något sätt även lika beroendeframkallande som allt Patrick stoppar i sig genom åren. Hans tidigare riktigt tunga missbruk är över, men han är inte mer i ordning än att han raskt kan stjälpa i sig sex espresso och fyra konjak – före lunch.
En tv-serie baserad på "Romanerna om Patrick Melrose" är under produktion. David Nicholls står för manus och Benedict Cumberbatch ska spela huvudrollen. Med ett sådant råmaterial finns det möjligheter även till en framtida tv-klassiker.
Gå till toppen