Kultur

Kristallklar prosa

Leslie Jamisons senaste bok är en lika klassmedveten som psykologiskt inkännande roman, skriver Niklas Qvarnström.

Leslie Jamison.Bild: Richard Drew

Leslie Jamison

BOKEN. Gingarderoben. Övers Sofia Nordin Fischer. Weyler.
Jag var djupt imponerad av ”Empatiproven”, amerikanska Leslie Jamisons essäbok som kom på svenska i höstas. Nu har jag läst hennes debutroman, "Gingarderoben” från 2010, och den infriar mina förväntningar med råge.
Inte nog med att hon knappast kan ha varit mycket mer än tjugofem år när hon skrev denna kloka historia. En historia om tider ur led, och om två kvinnors försök att vrida dem rätt igen. Hennes driv kan bara jämföras med den kristallklara prosa som Joyce Carol Oates skulle ha skrivit om hon fått den redaktör en del av hennes mångordiga ropar efter.
Leslie Jamisons förena sina litterära ambitioner med sin förmåga att nå ut till var och en som intresserar sig för mänskliga grundproblem. Missbruk (av bland annat alkohol och sex) är ett. Anknytningssvårigheter ett annat och konflikten mellan ensamhet och gemenskap ett tredje.
I-landsproblem, kan tyckas. Ja, kanske det. Men de leder inte desto mindre berättelsen från universitetskorridorer i New York till den vita amerikanska underklassens husvagnsparker för folk som misslyckats med att leva upp till landets förväntningar på hur I-landsproblemen ska tacklas. En lika klassmedveten som psykologiskt inkännande sorts krönika om möten mellan kvinnor över tre generationsgränser.
Det första äger rum mellan unga Stella och hennes mormor Lucy, som får allt svårare att klara sig själv. Svårt får hon också att bevara den familjehemlighet som lagts under lock och nu tränger fram som ånga under åldrandets tryck. Nämligen att Stella har en moster hon aldrig vetat om: Tilly. Varför har hon hållits hemlig i alla år?
Skälen är många, ska det visa sig när Stella konfronterar sin ack så rationella och medelklassigt kyliga mor. Lika många som de följdfrågor det väcker. För vem var det egentligen som svek vem, när Tilly ”övergav familjen”? Vem var det som förkastade vem, när hon försökte leva den subversiva amerikanska frihetsdrömmen med droger och andlig desorientering? Var går gränsen för vad en anhörig kan tåla, och vem eller vad har bestämt hur den ska dras?
Stella får inte ett enda tillfredsställande svar inom den familjegemenskap som, också den, är omringad av en oöverskridbar gräns. Hon måste söka upp Tilly, i det sociopolitiska utanförskap där hon nu, sedan alla drömmar slocknat, framlever sin deklasserade tillvaro.
Romanens berättarjag är två, varvade med varandra som två stämmor som möts i en snyggt komponerad kontrapunkt: Stellas och Tillys. Åttiotalistens och hippiegenerationens. Tillsammans med Tillys likaledes vinddrivne son Abe testar de en sorts gemenskap bortom borgerligheten. Den gemenskap som stängt ute själva minnet av Tilly, den förlorade dottern.
Därmed förpassas också en parentes (av fri kärlek och frihetstörst) i det amerikanska frihetsprojektet till en tandlös och narkomaniserad fotnot.
En fotnot till vad? Till den överordnade texten i Författningen, kanske. Den som förordar varje människas rätt att söka sin egen lycka.
Gå till toppen