Åsikter

Läsartext: Varför anger ni etnicitet bara när artiklarna inte handlar om brott?

Lasse Sundström vill att etnicitet ska anges i artiklar om brott.Bild: Hasse Holmberg / TT
Jag har under lång tid retat mig på hur ni på Sydsvenskan i artiklar om ungdomsbråk, rån, mord och andra brott i princip aldrig avslöjar människors etnicitet.
Jag bestämde mig för att följa Sydsvenskan under en slumpvis vald vecka för att se hur det ser ut med artiklar och insändare som berör brott och sådana där etnicitet anges eller framgår. Jag har delat upp de 43 artiklarna jag fann (jag kanske missade någon) i tre grupper – grupp A, B och C.
Grupp A: När ni skriver om gängbråk, organiserad brottslighet, hedersmord och liknande väljer ni allt som oftast att inte ange varifrån de inblandade härstammar. Detta får till följd att jag allt som oftast utgår från att de inblandade är invandrare. Vore det inte bättre att ärligt ange om det är någon ”utlänning” eller om det är ”pursvenskar” som misstänks ligga bakom den kriminella handlingen? Om det nu är ”pursvenskar” så är det ju synd om ”invandrarna” att jag misstänker dem. 27 av artiklarna hamnade här, det är 63 procent av de 43.
Här följer några exempel med tidningens rubrik och mina funderingar.
Förändrade straff för skolinbrottsliga”. Det uppges att ungdomarna är 17–23 år från Skåne. Men varifrån är de ursprungligen?
Så trappades våldet upp”. Jag får veta att personerna lever i undre världen, vill tjäna snabba pengar, ofta är släkt med varandra och bor i NHL-området (Nydala, Hermodsdal och Lindängen). Men varför får jag inte veta var de har sina rötter?
Fyra gripna på bar gärning”. De greps på Barsebäcks golfklubb. Är de svenska män från bygden?
Grupp B: I vissa fall är ni inte sena att ange den omskrivnes ursprung. Det händer alltid när ni skildrar ”en solskenshistoria” om en invandrare som lyckat göra något oväntat i Sverige eller helt enkelt lyckats med integrationen. Dessa artiklar är betydligt mer sällsynta än de om kriminalitet. Här hamnade 12 av artiklarna, alltså 28 procent.
Några patetiska exempel:
Adrijana tar det lite chill i festivalen”. Hon har flytt från Makedonien och tävlar nu i Mellon.
Fördomar och en skrynklig tjuga”. En krönika om människors olika bakgrund.
Jakten på papperslösa – ett etiskt dilemma”. Kommunledningen om Malmös roll i jakten på papperslösa.
Som gift och med nytt efternamn fick jag svar på mina jobbansökningar”. En insändare om att ha utländskt efternamn och söka jobb.
Man glömmer aldrig var man kommer ifrån”. Om fotbollsspelaren Pawel Cibicki.
Grupp C: I vissa fall anger ni faktiskt ursprung i artiklar om bland annat kriminalitet. Det är oftast när de kriminella handlingarna är speciellt svåra, exempelvis terrorism, och när den eller de inblandade är allmänt känd i alla medier. Dessa artiklar är sällsynta, endast 4 (9 procent) hamnade här.
Tillslag hos Krayems släkt”. Helt klart (?) IS-ansluten i Syrien. Han är terrorist och ska självklart hängas ut!
Nazister klottrar ner Universitetsområdet.” Nordiska motståndsrörelsen hatar alla, häng ut dem!
Småkommuner vill ha åtgärder av Löfven”. Kommunalrådet Monica Windemark i Lessebo får beskriva problem som kommer med många nyanlända.
Frågan är: Varför vägrar ni på Sydsvenskan att ange etnicitet i era artiklar om bråk, rån, mord och annan brottslig verksamhet?

Lasse Sundström

Lasse Sundström är pensionär och bor i Malmö.

SVAR DIREKT: Det handlar om vad som är relevant för förståelsen av vad som hänt

Frågan om människors etnicitet och dess eventuella relevans i nyhetsrapporteringen dyker upp allt oftare. Ett sätt att besvara den är att hänvisa till de pressetiska regler som alla etablerade medier kommit överens om och följer. En av paragraferna lyder; ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknas betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
De pressetiska reglerna är ungefär femtio år gamla och skapades ur uppfattningen att medier har ett särskilt ansvar för tonen i samhällsdebatten. Vi ska helt enkelt inte bidra till ett polariserat samhälle där människor i onödan ställs mot varandra eller där fördomar får fäste och sprids. För mig är det här en grundvärdering som förenar stora delar av det offentliga Sverige och som jag är stolt över. Men frågan om etnicitet är självklart inte alltid enkel och regeln ovan ger ett stort tolkningsutrymme.
De senaste fem-tio åren vågar jag påstå att svenska medier, delvis påverkade av nya digitala plattformar, allt oftare tar upp människors etnicitet i sin nyhetsbevakning. Det finns nämligen situationer där etnicitet, precis som yrke eller religiös åskådning, är relevant för förståelsen av vad som hänt eller vilka eventuella förklaringar som finns till det inträffade.
Sydsvenskan har upprepade gånger skrivit om IS-terrorister med kopplingar till Malmö, om kriminella gängs kopplingar till etniska och kulturella konflikter i före detta Jugoslavien och om dömda brottslingar som utvisas till sina hemländer.
Det här är bara några exempel på när det är relevant att berätta om de inblandades etnicitet och bakgrund. Men jag saknar insändarskribentens argument varför vi som princip borde skriva ut vilken etnicitet till exempel brottsmisstänkta tonåringar och unga vuxna har. Att som du ”utgå ifrån att de är invandrare” och resonera i termer av ”pursvenskar” bygger helt enkelt på en människosyn Sydsvenskan och jag inte delar.

Pia Rehnquist

chefredaktör för Sydsvenskan
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen