Kultur

Om livet ger dig citroner, uppfinn ett brölande blåsinstrument

Hur återfinner man livslusten?

Kära kulturkofta. Det pratades mycket kring årsskiftet om att det inte gärna kunde bli mycket värre än det var 2016. Pytts! Bara under det här årets första månader har jag lyckats stuka foten två gånger, haft kräksjuka och fått cykeln stulen. Nu känner jag mig en smula nedslagen i skorna. Är det sant som de säger att allt som inte dödar dig gör dig starkare? Hur återfinner man livslusten?
Sonya
Käraste Sonya. Man tänker på Adolphe Sax. När helst jag känner mig lite nedslagen och misslyckad tänker jag på Adolphe Sax. Jag råder alla att då och då tänka på Adolphe Sax.
Adolphe Sax uppfann saxofonen, säger ni. Framförallt, säger jag, var han en människa som tog revansch på all livets inneboende jävlighet med en brölande fanfar.
Så här gick det till: Adolphe Sax växte upp i ett enkelt hus i Dinant i Belgien. De var elva syskon varav bara fyra överlevde till vuxen ålder. Adolphe själv borde rimligen inte ha varit en av dem. Redan som bebis trillade han ut från ett fönster på tredje våningen och landade på huvudet. Som treåring drack han en hel skål med vitriolsyra, och svalde därefter en nål. Han lyckades under sin barndom också bli svårt bränd vid en krutexplosion, ramla över en glödhet spis, bli förgiftad tre gånger, få en gatsten i huvudet och så när drunkna. Som vuxen fick han cancer, och överlevde även det. Han fick fem barn, varav två dog innan de blev vuxna. Barnens mamma, Adolphes livskamrat, dog när hon var bara trettio.
Och ändå, genom allt, fortsatte alltså Adolphe att göra det han uppenbarligen var väldigt bra på. Han uppfann nya instrument, eller förbättrade de som redan fanns. Framförallt uppfann han alltså saxofonen, eller rättare sagt hela saxofonfamiljen. Den 21 mars 1846 fick han patent på innovationen. Ett helt nytt slags instrument, tillverkat i metall men med ett rörblad som gör det till ett träblåsinstrument. Hantverksmässigt, men också musikaliskt, ett intrikat mästerverk.
Fast inte blev Adolphe lyckligare för det. Knappt någon förstod hur bra hans uppfinning faktiskt var. Och de som förstod var avundsjuka. Av någon anledning avskydde hans konkurrenter bland instrumentmakarna honom. De förtalade honom, hånade honom, stämde honom, stal hans ideer och övertalade kompositörer och musiker att inte använda hans instrument.
Adolphe drogs inför rätta massor av gånger. Tre gånger gick han i konkurs. Han förlorade allt han hade, inklusive sin hälsa. Han dog 1894, i ensamhet och fattigdom.
Och ändå var det ju Adolphe Sax som till sist stod där och blåste segerfanfar. Långt efter sin död, när saxofonen emigrerade till USA och jazzen fann den och tog den till sitt hjärta och genier som Charlie Parker och John Coltrane visade precis hur rätt Adolphe hela tiden haft. Vem kan tänka sig en värld utan saxofoner idag? Hur mycket tystare och tristare hade inte livet varit utan Adolphe Sax?
Alltså, Sonya, linda din stukade fot, skaffa dig en ny cykel och hoppa upp på sadeln igen. Det är det enda sättet att göra det på och det är väl precis det som historien om Adolphe Sax lär oss.
Om livet ger dig citroner, uppfinn ett blåsinstrument. Överrösta livets grymma skval med en brölande fanfar. Tut tut, och lycka till.
Läs alla artiklar om: Kulturkoftan
Gå till toppen