Kultur

Per Svensson: Våren har en sängkamrat

Morgonljuset doftar, krokusen borrar sig upp ur gräsmattan, ”våren närmar sig city”.
Det är över fyrtio år sedan Ulf Lundell släppte Lp:n ”Törst”. Den kom 1976. Jag spelade den ofta då, hade nu nästan glömt bort den, men plötsligt dök formuleringen och låten upp i minnet: ”Våren närmar sig city”.
Det är en av Lundells finare texter: ”Snutarna snokar i Silvers bil/ Vinden vrider mot väst / Sirenerna tjuter mil efter mil / Och våren kommer dundrande på häst.”
Man hör hovarna slå mot marken medan man cyklar genom allén av träd som snart ska explodera i grönska. Det är den vilda men milda vinden som galopperar in från havet: ”Och den kommer / Den kommer med piskande man / Den kommer, den kommer till stan.”
Det finns något Bellmanskt över den här Lundell-sången. Den gatusmarte ”Silver” blir en Fredman”, som inte bara dyrkar Bacchus utan också gärna tar sig en pipa. Och Gunilla, ”som borstar sitt hår” är en Ulla Winbladh i sjuttiotalet.
”Snutarna snokar i myllan / Hittar bara blåsippsblad / Silver och jag blir på fyllan / Och Gunilla börjar bli glad / För våren närmar sig city / Ja, våren närmar sig city.”
Är inte den här sången typiskt svensk? Älskar inte alla svenskar våren?
Jag bläddrar igenom ett par lyrikantologier och inser att den poetiska vårglädjen är ovanligare än man skulle kunna tro. Ta Bellman, denne typiske svensk. Det är, sommaren som är hans årstid. Det ljuva livet levs en sommardag: ”Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda/rödaste smultron i mjölk och vin?”
Våren, återfödelsens tid, får istället tjäna som en påminnelse om att ingenting är beständigt. De bräckliga blomster som trotsar hotande nattfrost kan när som helst dö: ”bäst man andas gott och glatt, / så ligger man på båren / Lilla Charles skall tänka så, / när han ser de blommor små, / som bepryda våren”, manar Bellman i sin ”Vaggvisa” till den yngste sonen.
I dagarna firar perser, kurder och många andra nouruz (eller newroz): nyår. Min kollega Shora berättar om ett i tiden utsträckt firande av våren med ledighet, festmat och presenter till barnen.
Det låter som ett mer entusiastiskt hyllande av årstiden än det jag vuxit upp med: det kollektiva huttrandet kring en motvilligt brinnande rishög. I Sverige hyllar vi inte våren. Hon blir istället föremål för en misstroendeförklaring. Vi tänder en brasa på valborg eftersom vi inte litar på att vintern verkligen har rasat ut.
”Ack! Våren här i Norden / har drivor i sitt hår”, klagar Esaias Tegnér i ”Maj-sång”.
Våren är därför inte någon självklar klang- och jubeltid i poesin. Olof von Dalin, verksam på det frivola 1700-talet, kunde visserligen i sin ”Vårvisa” mana fram ystra och lätt ekivoka lantliga scener: ”Ack du vackra vår / som nu råda får / och på vintren gör en ända! / Gumma, dräng och piga/oxe, ko och kviga, / kalv och lamm i glädje hoppa; / tuppen med sin fru/har förgätit nu, / att han en gång skall bli soppa.”
Men annars är det korrekta svenska förhållningssättet mer i linje med 1600-talskollegan Lars Wivallius ”Klagevisa över denna torra och kalla vår”, det vill säga ängslig misstro: ”Gud hjälpe, som rår, si våren går bort / och liten glädje oss giver”.
Hur förklara denna reserverade attityd till en årstid av spirande ljus och grönska? Svenska poeter är för all del inte ensamma om sin misstro. ”April är den grymmaste av månader”, påstår T.S. Eliot i ”Det öde landet”.
Har han rätt? Nja. Det finns något grymt nyckfullt över vårmånaderna. Aprilväder brukar man tala om: ömsom sol, ömsom snöglopp.
Våren delar säng med vintern. Gång på gång sparkar de varandra ur sängen. Snart kan man inbilla sig att våren vunnit. Men vintern vill i det längsta påminna oss om att den snart är tillbaka. Sommaren är kort. Vintern närmar sig redan city.
Gå till toppen