Kultur

Ann Lingebrandt: Littfesten i Umeå är ett andningshål i en skruvad värld

Ellacarin Blind läser Nils-Aslak Valkeapää.Bild: Ann Lingebrandt
”Har ni sett ’Sameblod’”? Frågan ställs gång på gång när Umeås elfte internationella litteraturfestival, Littfest, har en temadag om samiska språket och litteraturen. Att en film är på allas läppar under en litteraturfestival låter kanske lite märkligt, men den som sett Amanda Kernells historia om att vända sitt ursprung ryggen kan förstå hur det gått till – och hur ont det gjort – när en kultur skambelagts och ett språk närapå utraderats.
Identitet är årets fokus på litteraturfestivalen och torsdagens samiska program knyter an till temat med frågor om att berövas sin identitet och återta den. Aanna Johansson, samisk samordnare i Strömsunds kommun, berättar hur hennes farmor och andra släktingar låtsades som om de överhuvudtaget inte hörde henne när hon som barn ville prata samiska. Ellacarin Blind, redaktör för en nyutkommen bok om Nomadskolan, beskriver hur hon själv helt tappade bort språket under sina åtta år på internatskolan.
Hur kan man ta tillbaka allt som gått förlorat under sekler av kolonisering, tvångsmässig assimilering och ringaktning? Att förstöra ett språk kan liknas vid att spränga Louvren, har Johan Sandberg McGuinne sagt, och i en föreläsning om Europas äldsta levande musiktradition lyfter han fram hur jojken bär på kulturella traditioner och minnen. ”Fortsätt att prata!” uppmanar Aanna Johansson.
Littfest har en suverän fingertoppskänsla när det gäller att mixa det lokala och regionala med de brännande världsfrågorna. Här hittar man de bästa litteratursamtalen och den mest engagerade publiken: en oöverträffad stämning uppstår när 1200 personer jublar i Folkets hus fullsatta Idun-sal. Som när Jason Diakité, Timbuktu, pratar med musikern Annika Norlin om sin självbiografiska romandebut ”En droppe midnatt”. En berättelse som i sökandet efter faderns rötter rör sig från de amerikanska slavarna till dagens Trumpsupporters – det sista desperata skriket från en gammal värld, hoppas han. Hans förfäder fick namn efter sina ägare och bara genom att födas i Sverige, insåg Diakité under skrivandets gång, är han den mest privilegierade person som fötts i pappans släkt. Vi är alla nomader i våra egna liv, slår han fast:
– Alla gör ju identitetsresor och jag tror att den fortsätter så länge vi lever. Vi är ju nyfikna människor.
En identitetsresa av ett helt annat slag handlar det om när festivalens internationella stjärna Susan Faludi kliver på scenen, men också här står en fadersrelation i centrum. I ett samtal med Rakel Chukri om nya boken ”Mörkrummet” berättar Faludi om hur hennes far, den en gång misogyne machomannen, vid 76 års ålder genomgår en könskorrigering och blir kvinna. En rejält konservativ dam dessutom, som tycker att kvinnans plats är i köket och vill bli omhändertagen av en man. Hur handskas en feministikon med något sådant?
Efter att inte haft kontakt med fadern på ett par decennier var det inte i första hand hans könsförvandling som innebar problem vid återseendet, förklarar Faludi:
– Att min far blivit en kvinna var den lättaste saken att acceptera. Det som var svårt att hantera var allt med henne som inte förändrats. Alla spöken från det förflutna.
Vid sidan av faderns identitetssökande talar Faludi om den identitetskris som styrt Ungern mot nationalism och fascism, en rörelse som idag syns över hela världen och inte minst i hennes eget land. Att komma bort från Trumpland är underbart, säger hon och verkar nästan frestad av tanken på att bli svensk.
Så fungerar också Littfest som ett andningshål i den skruvade och polariserade värld där det höjda tonläget gjort samtal omöjliga. Låt oss fortsätta prata.
Gå till toppen