Kultur

Depeche Mode ger undergångsstämning med hög lägstanivå

Depeche Mode tar till släggan.Bild: Anton Corbijn

Depeche Mode

ALBUM. Spirit

I alla tider verkar folk haft en känsla i maggropen av att samhällets utveckling går åt fel håll. De gamla grekerna suckade över att det inte var som förr, innan Prometheus stal elden från gudarna. Nu för tiden skapar Trump, Putin, brexit och gatuvåldet i Malmö en ofrånkomlig känsla av att världen har blivit kallare­ och farligare än förr, trots att det är lätt att hitta siffror som pekar på motsatsen. Undergångsretorik hörs både från höger och vänster och jag tror att den får oss alla att fatta en del irrationella beslut.
En som definitivt inte har hört några TED Talks av Hans Rosling är Depeche Modes huvudsakliga låtskrivare och textförfattare Martin Gore. Han inleder bandets fjortonde studioalbum "Spirit" med låten "Going backwards", där vokalisten Dave Gahan får basunera ut budskapet att dagens människor saknar respekt, utvecklas baklänges och inte känner något inuti. Spår två bär den uppfordrande titeln "Where's the revolution" och förklarar att vi måste göra något åt lögnaktiga regeringar. Jag gillar refrängen Where's the revolution?/C'mon, people, you're letting me down om jag intalar mig att den är svartsynt ironisk, men jag tror att Gore och Gahan menar allvar. "Oh, we're fucked" konstaterar Gore i sista låten "Fail".
Fast i en intervju med Billboard säger frontmannen att det politiska klimatet var minst lika galet när han växte upp under Thatcher-­eran, så vad håller han och Gore på med? Även med rocklyriska mått mätt är många av texterna på "Spirit" populistiskt vaga och tröttsamma. I alla fall om jag tänker för mycket på dem.
Om jag kopplar bort hjärnan och bara lyssnar, så hör jag bara de där två guda­benådade rösterna (Martin Gore sjunger "Eternal" och "Fail") som fyller varenda rad med soul och en känsla av att de säger något viktigt om mitt liv. När Depeche Mode håller väckelsemöte i Köpenhamn den 31 maj lär ingen tvivla på den revolutionära kraften i "Where's the revolution", åtminstone inte under de fem minuter som låten varar. Rösterna övertygar fortfarande och det är allt som behövs – och mer än man kan begära – av ett så seglivat band.
Musikaliskt är det mesta sig likt i gruppens Anton Corbijn-gryniga syntrock­universum. Produktionen är kalibrerad efter trions nittiotals­album, ljuden är välvalda, låtarna stadion­mäktiga och lägstanivån ovanligt hög. Bäst är Dave Gahans ballader "Cover me" och "Poison heart". Den förra kontrasterar fin pedal steel-gitarr med suggestivt knattrande elektronik och den senare bjuder på släpig electrosoul med någon sorts förvridet blås som spökar i refrängen. Och de försöker inte säga ett dyft om världens tillstånd.
FLER TIPS
Red Mecca: Set in motion (singel)
Kite: Demons & shame (singel)
Gå till toppen