Kultur

Palmless och The Gift Is A Curse lättade på trycket på Babel

Fjäderboa? Någon sådan har inte Jonas Holmberg, sångare i The Gift Is A Curse, men han har åtminstone smort in sig i tjära.Bild: Patrick Persson

This Gift Is A Curse Palmless

KONSERT · METAL. Babel i Malmö 18/3.

Ibland behöver man bara skrika rakt ut, i vrede, sorg eller vanmakt. Här i Sverige, där sådant beteende sällan uppfattas som socialt accepterat om du är över sex år, är det lugnast att låta någon annan göra jobbet åt en.
Har vi några frivilliga metalmän i huset? (I nuvarande utvecklingstakt kommer kvinnligt mangelmusicerande att vara lika socialt accepterat som manligt runt år 2319, enligt statistik från SCB.)
Ja! De trängs på Babels dockskåps­liknande barscen och kallar sig This Gift Is A Curse. De är den sortens band som behövs när det inte räcker med Slayer för att lätta på trycket.
Sångaren Jonas Holmberg smörjer in sig med tjära för att få feeling och tar i så att han ser svimfärdig ut konserten igenom.
Aristoteles hade kanske haft svårt för musiken – en kakofoni av hardcore, sludge, black metal och andra brutala genrer som var tydligare separerade förr i tiden – men han hade älskat Stockholmskvintettens strävan efter katarsis.
Vad det är för tragedier som frontmannen vrålar ut? Innan bandet drar igång "Hanging feet" meddelar han vänligt att låten handlar om att inte vilja leva längre. Det är den enda ledtråd vi får (om vi bortser från de hintar som kroppsspråk och röstläge ger).
I övrigt är det omöjligt att uppfatta ens fragment av texterna. Vokalisten låter som någon som försöker göra sig hörd över en landande helikopter. Efter femton år som jourhavande mangelkritiker är jag rätt avtrubbad när det gäller band som spelar snabbt och hårt, men This Gift Is A Curse får mig att kippa efter andan. Låtar och nyanser? Jo, de finns där, särskilt i det dynamiska trumspelet.
Stor potential som ställ­företrädande skrikhalsar har även Palmless, ett nytt och oerhört lovande band från Malmö.
Babelgiget fungerar som releasefest för debuten "The nine exits" (finns på Spotify och kassett via lokala Rundgång Rekords). Som så många andra nutida band rymmer deras sound så många olika uttryck – screamo, black metal, postrock, lite indierock och så vidare – att det känns fånigt att rabbla etiketter. Det här är också katarsismusik, kort och gott, med dramatiska kast mellan totalt vrålmangel, rockigt slammer och sparsmakad ödslighet.
I variationen finns både en stringens och ett löfte om att bandets musikaliska framtid kommer att bli allt annat än förutsägbar.
Eftersom kvällens knappt halvtimmeslånga spelning är gruppens tredje någonsin, så låter det skakigare än på skiva. En låt får startas om halvvägs eftersom basen visst inte var påslagen. Inte för att det stör; den extra skevheten passar stämningen i låtarna.
"Vi har gjort vad vi kunde, men det räckte inte", sammanfattade gitarristen Jonas Pedersen Palmless-känslan när jag intervjuade honom härom veckan. Starkast intryck gör vokalisten Niklas Olsson, som låter ana en manisk blick bakom den stripiga luggen. Hans skrik räcker mer än väl när dina egna inte gör det.
Gå till toppen