Kultur

Carlhåkan Larsén: Svenska sopraner har varit hårdvaluta ända sedan Jenny Linds dagar

Kvinnorna dominerar i "Jenufa" på Kungliga operan. Malin Byström som Jenufa och Lena Nordin som Kostelnicka.Bild: Maryam Barari
Svenska sopraner har varit hårdvaluta ända sedan Jenny Linds dagar. Fortfarande bidrar de till den musikaliska exportstatistiken. Två representanter är på olika sätt särskilt aktuella: Malin Byström och Camilla Tilling.
Malin Byström hade i lördags titelrollen i Leoš Janáčeks ”Jenůfa” på Kungliga operan i Stockholm – en roll som Elisabeth Söderström på sin tid tolkade så inträngande på samma scen. Om Malin Byströms insats hade jag tänkt använda ordet bländande. Men det skulle inte fånga atmosfären i föreställningen. Bättre vore att kalla hennes prestation fulltonig. ”Jenůfa” är ett drama om kärlek utan besinning, en känsla insnärjd i konventioner med de mest tragiska följder, men också om resignerad mognad och förlåtelse mot alla odds. I klartext: Jenůfas utomäktenskapliga barn dödas utan att modern har någon skuld i det desperata dådet – det begås av styvmodern. Men Jenůfa har styrka nog att acceptera och gå vidare i livet.
Som synes en roll med betydande psykologiska komplikationer, och därtill en dramatisk sångstämma med stora utmaningar för uttolkaren. Här duger inte de stora primadonnegesterna, här krävs inåtblickar som tar fasta på Jenůfas kluvna men ändå rakryggade hållning.
Det är i denna situation som Malin Byströms intuition och tolkningspotential når djupen. Man kan ju häpna inför hennes förmåga att toppa tolkningen med brännande höjdtoners storslagna dynamik. Men lika mycket grips man av vägen dit, av Jenůfas ängslan inför sitt öde, av hennes sympatiska värme och hennes bekymrade insikt att den älskade men arrogante slarvern Števas (Andrea Carè) charm inte håller måttet. Hennes lott blir att resignera och ta den trubbige Laca (Jesper Taube) i stället.
Stockholmsföreställningen är i hög grad en damernas afton. Vid sidan om Jenůfa uppträder Lena Nordin och biter till som den förgrymmade och förtvivlade styvmodern och Marianne Eklöf framträder som huvudpersonens farmoder. Men aftonen är ändå Malin Byströms.
Malin Byström tillhör redan de sopraner som tagit plats på den internationella Thespiskärran, även om hon ägnar stora delar av nästa säsong i Stockholm med roller som Fältmarskalkinnan i ”Rosenkavaljeren” och titelrollen i ”Fedora”.
Camilla Tilling sitter i samma vagn, i linjetrafik mellan de stora scenerna. Förra veckan var hon dock i Malmö som gäst i Malmö Live. Men hon kan också nå vars och ens öra via sin cd med operaarior av Gluck och Mozart (BIS records), som släpptes nyligen. Här får lyssnaren möta ett gränsöverskridande konstnärskap. Själva rösten är klar i alla lägen, nyansrik och direktverkande. En röst som är psykologiskt närvarande i alla skiftningar, trånande eller tragisk, från viskningar till rop.
Till sist, för att uppmuntra den av sopraner intresserade läsekretsen lite extra: den 1 juni kommer en annan världssopran, Iréne Theorin – Smålands Burseryds gåva till den västerländska konstmusiken – att framträda i andra akten av ”Tristan och Isolde” (konsertant) på Malmö opera, tillsammans med Michael Weinius.
Man kan fråga sig om svensk sångkultur i ett längre perspektiv förmår behålla den höga standarden. Men det är en annan historia.
Gå till toppen