Nöje

Tove Folkesson tackar sin inre jägarinna

Hon skildrar den krokiga vägen till frihet, till en röst som äntligen bär. Med "Ölandssången" avslutar Tove Folkesson trilogin om sin en gång vilda jägarinna. Nu har hon kommit hem till byn.

Tove Folkesson är också sångerska och musiker. "Kalmars jägarinnor" började hon skriva som en låttext. Till den andra romanen "Sund" gjorde hon ett särskilt soundtrack.Bild: Jessica Gow/TT
"Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga", var mottot för Eva Zackrisson och hennes oövervinnerliga 90-talsgäng i "Kalmars jägarinnor". Tio år senare vänder Eva tillbaka till mormor Stickan i den öländska byn, efter ett psykiskt sammanbrott och med en uppsats om runstenarnas syntax som officiell anledning.
Morbror Arne hämtar henne i pickupen, kallsinnig till det akademiska men det vet hon redan. De talar om harjakt i magiskt månsken, om vårvetet och de sneda vändtegarna. Universumet är detsamma som i de kursiverade avsnitten, undantagstillstånden, i de två föregående romanerna. Men i den tredje står Ölandsvärlden i förgrunden. Evas tonårsmässiga kaxighet, "för sataana", är ersatt, ska det visa sig, med mod.
– Det här med mod är ju ofta ett resultat av trygghet. Det här köket är alltid öppet för henne och har man en sådan plats är man ganska rik, en plats där man alltid är välkommen, oavsett vad man har ställt till med. Det är väl det som hon inte har på fastlandet. Där måste hon leverera för att passa in, här har hon en annan grund, säger Tove Folkesson.
Samma morgon har hon vandrat på strandängarna nära den öländska byn där hon bor sedan snart ett år tillbaka. Den senaste romanen var svår att släppa ifrån sig och så sent som för fyra veckors sedan gjorde hon fortfarande ändringar. Dagen före intervjun fick hon hem sitt första exemplar av den tryckta boken, och satte den tillsammans med de två andra i bokhyllan.
– Det är helt galet, för åtta år sedan fick jag en så stark känsla av att det skulle bli tre böcker, jag hade visserligen aldrig skrivit någon roman, jag hade ingen aning om hur man gjorde. Nu har jag gjort det och vad ska hända sedan? Jag väntar på en order från universum.
Redan "Kalmars jägarinnor" blev kallad generationsroman och ska nu bli film. Som helhet kan trilogin beskrivas som en klassisk bildningsroman om en ung kvinnas väg till vuxenheten och ett eget uttryck.
Tove Folkesson talar om en frigörelse i tre lager som hon har skrivit fram parallellt. Inledningen till "Ölandssången" redan 2012, och i full vetskap om att Evas resa in i släktens mörker skulle börja med färden över bron.
Eva Zackrissons utveckling jämför hon med Nietzsches psykologiska utvecklingsmodell från "Så talade Zarathustra": först är människan en kamel, en självfullkomlig och sovande tonåring, ointresserad av att lära från andra. I den andra romanen, "Sund" blev Eva ett rytande lejon, rebellen som varken passade på arkitekthögskolan eller bland folkhögskolornas eko-idealister.
– Det tredje stadiet är ett lekande barn, säger Tove Folkesson och pekar på omslagsbilden till "Ölandssången": en blundande liten flicka i vuxen-t-shirt-klänning som är totalt uppslukad av sin lek. En lycklig barndomsbild av författaren själv.
– Skrivandet kan också var ett sätt att frammana de här rollerna. När jag skrev "Kalmars jägarinnor" behövde jag verkligen få tillgång till min inre jägarinna. Jag hade hamnat på en plats där jag hade noll känsla för hur jag skulle fixa mitt liv. Jag hade verkligen ingen känsla av att jag skulle ta över världen, tvärtom. Jag var sjukskriven från mitt plugg och hade ingenstans att bo. Jag fick flytta hem till mamma.
Eva Zackrissons kaxighet hjälpte henne.
– Den där jägarinneenergin var inte så tokig, det är inte så att man vill vara 17 år hela livet, men man kan behöva den där skjutsen, det där "nu skiter jag i vad ni tycker, nu bara gör jag det som jag behöver göra".
Evas kärlekshistorier låter Tove Folkesson medvetet flimra förbi, lite vid sidan om, för att i stället koncentrera sig på de andra relationerna som formar huvudpersonen. Mormor Stickan får en central roll i den avslutande berättelsen, med sina sår och sin sorg.
– Jag ville att Eva skulle utmanas av en person som är född på 1920-talet. Jag har fått min enorma frihet av kvinnor som gått före och krattat manegen. Man kan känna att man vill ge något tillbaka, men hur gör man det? Det är en stor fråga. Hur förvaltar man denna enorma frihet?

Fakta: Tove Folkesson

Född: 1981 i Stockholm.
Uppvuxen: I Kalmar.
Bor: Gärdslösa på Öland.
Familj: Sambon Hanna Nilsson.
Bakgrund: Magisterexamen i svenska, Författarskolan på Lunds universitet, folkhögskoleutbildningar. Har jobbat som svensklärare på Fryshuset i Stockholm.
Sysselsättning: Författare och musiker, skriver egna låtar. Har också själv skrivit manus till Magnus Hedbergs filmatisering av "Kalmars jägarinnor". Felice Jankell, Happy Jankell och Alba August gör tre av rollerna och inspelningarna äger rum i sommar.
Framtidsplaner: "Uppleva våren utan tvånget att hela tiden formulera den. Om jag klarar det".
Läser just nu: "Att slå rot" av Simone Weil.
Gå till toppen