Kultur

Allt detta, och humor därtill

Med känsla för detaljer, vacker gestaltning och humor tar sig den amerikanska feministikonen Susan Faludi an identitet kopplat till könstillhörighet, men också religiös och nationell identitet. Jenny Högström blir både sorgsen och hoppfull.

Bild: Noella Johansson/TT

Susan Faludi

BOKEN. Mörkrummet. Övers Emeli André. Leopard förlag.

Med böcker som ”Backlash” från 1992 och ”Ställd” från 2000 har den amerikanska Pulitzerbelönade journalisten Susan Faludi ringat in både en feminism och en manlighet i kris. I reportageboken ”Mörkrummet” riktar hon istället blicken mot sin egen far.
2004 får Susan Faludi ett mejl där den fordom tyranniske familjefadern, ungersk jude, född 1927 i Budapest som István Friedman, sedermera all american Steven Faludi, efter 25 års tystnad annonserar att han – hon – har genomgått en könskorrigering. Susan Faludi reser till Budapest för att träffa sin far som nu heter Stefánie, med bandspelare och anteckningsblock i högsta hugg.
Därpå följer en hisnande resa på många plan med frågor om identitet som ständigt springande punkt. Det handlar naturligtvis om identitet kopplat till könstillhörighet, men också om religiös och nationell identitet, kopplat såväl till faderns specifika erfarenheter som jude i Ungern under andra världskriget, som till landets historia och dess högst obehagliga högerextrema samtid.
Trots signalordet befinner den sig dock på befriande avstånd från samtidsdebattens identitetspolitiska skytte­gravskrig. Allt tack vare faderns minst sagt gäckande skugga. Denna gestaltas bland annat av hans år inom reklamfotografin där han framställs som ”en mästare på manipulationstekniker”. Från tonåren och framåt släpar fadern ständigt på en film- eller fotokamera, och ännu vid 76 års ålder kan hon inte låta bli att photoshoppa sina bilder.
Vid ett tillfälle jämförs fadern träffande med Woody Allens figur Zelig, sinnebilden för ett slags patologisk anpassningsberedskap som via självhat och självförnekelse kan sägas leda till total självutplåning och identitetsupplösning.
Peer Gynts lök utan kärna, om man så vill. Men mera tragikomisk.
Det är naturligtvis en anpassning som har med överlevnad att göra, och för både Zelig och fadern förknippad med det judiska. Med sina rollspel och förvandlingar i 1940-talets Budapest lyckades nämligen fadern inte bara överleva, utan även rädda sina föräldrar. Till skillnad från de två tredjedelar av landets 825 000 judar som mördades, inte bara på grund av en nitisk tysk ockupationsmakt utan kanske framför allt på grund av ett extremt samarbetsvilligt ungerskt system.
Så, hur förhåller sig det samtida Ungern till denna historia, otäckt aktualiserad av flyktingkrisen hösten 2015? Susan Faludi citerar Imre Kertész, nobelpristagaren i litteratur: ”Ingenting har bearbetats, allt har målats över i glada färger. Budapest är en stad utan minne.”
Detsamma gäller i någon mening för hennes far, som efter könskorrigeringen inte har ett dugg lust att befatta sig med sitt gamla jag eller sin historia – vilket å andra sidan är just det journalisten Susan Faludi intresserar sig för.
Så pågår en märkligt böljande dans över mer än tio års tid. Tålmodigt lirkar Faludi fram information genom att exempelvis lura Stefánie till viktiga platser och adresser. För läsaren repas allting upp metodiskt och pedagogiskt såväl på ett personligt som mer historiskt plan. Och Faludi har också en känsla för målande detaljer. Som att ungerskan har könsneutrala pronomen, eller att skiftet från realsocialismen till kapitalism i Ungern kallas ”Omvälvningen” – medan ämnesraden i Stefánies mejl efter könskorrigering lyder: ”Omvälvningar”. Sådant lyckas författaren få in utan att man någonsin känner sig skriven på näsan. För det är denna bok alltför öppen.
Det är därtill väldigt fint gestaltat, vilket Emeli Andrés översättning från engelska bidrar till. Och inte visste jag att Faludi var så rolig. Hur hon plockar upp faderns signaturgester, hennes axelryckningar, hennes sätt att kasta handväskan över axeln, hennes brytning. Det är både väldigt ömsint, kul och rörande.
”Identiteten” säger Stefánie i en nyckelpassage, ”är det som samhället accepterar att man är”. Men att genomgå en könskorrigering 76 år gammal i ett högerextremt Ungern är kanske inte direkt bästa sättet att bli accepterad.
Min egen far brukade ibland kalla sig själv androgyn (med hårt g). Oavsett hur det låg till med den saken var han en av inte alltför många känslosamma män i sin generation 40-talister. Han kunde vara sårbar, på gott och ont. Men det är någonting med hur han liksom lossnade från resten av familjen i och med skilsmässan från min mamma 1978, som faktiskt aldrig gick att reparera för honom.
När jag läser Susan Faludis bok om sin far drabbas jag oundvikligen av en sorg som handlar om det, och som också har med manlighet att göra. Hur hård och ensam den kan vara. Även om Faludi ringar in andra grundläggande trauman så ligger liksom detta och maler i bakgrunden.
Det som är så fint är att far och dotter tillsammans hittar ett sätt att överbrygga den sorgen. Och faktiskt, i någon mån, både återskapa och skriva en ny historia.
Gå till toppen