Kultur

Philip Teir skildrar apokalypsen med hjälp av den krisande medelklassen

Journalisten och författaren Philip Teir debuterade som poet 2007 innan han övergick till att skriva prosa.Bild: Elias Korpak

Philip Teir

BOKEN. Så här upphör världen. Natur & Kultur.

Vissa titlar får en att längta. När jag plockar upp Philip Teirs nya roman kastar jag mig girigt in i läsningen. Tänk om detta är Den stora samtidsskildringen? Det verkar lovande. Så här upphör världen: Erik, gift med författaren Julia, har just fått sparken från sitt jobb som IT-ansvarig på ett varuhus i Helsingfors. Tillsammans reser de med barnen, tio och snart tretton år, till Österbotten för att tillbringa sommaren i Julias föräldrars fritidshus. Erik säger inget om sitt förlorade jobb. Han vill inte skapa dålig stämning.
Väl på plats stöter de snart på Aniara-rörelsen, en grupp avdankade miljöaktivister som sagt adjö till civilisationen. Den är uppenbarligen karikerad på den verkliga Dark Mountain-rörelsen, som startade för tio år sedan i Storbritannien och idag spridit sig till bland annat Sverige. I området finns också en mystisk kvinna som spelar tennis ensam om nätterna. Och snart dyker Eriks molokne bror Anders upp, hemkommen från en misslyckad hitta-sig-själv-resa till Vietnam.
Dispositionen och dramaturgin är i grund och botten lyckad. Teir mejslar fram en samling krisande medelklasspersoner mot fonden av en sammanfallande värld, härjad av klimatförändringar och finansiell oro. Vi lär känna inte bara de vuxna, även så barnen. Porträttet av Julias och Eriks tioårige son Anton är lysande. Sällan skildras barn som de begärsfyllda, sörjande och komplexa personer de faktiskt är.
Teir bygger skickligt upp förväntningarna för att sedan driva berättelsen åt ett annat håll. Vilket är kongenialt med temat världens undergång. Om det är något vi vet om undergångssekter, är det att de hittills visat sig ha fel. Och om det är något vi vet om bra romaner, är det att driver tanken åt nya håll. Får en att se världen med nya ögon.
Därför känns det tråkigt att denna bara delvis lyckas, den medelklassdystopiska stämningen, civilisationskritiken och livslögnerna till trots. Gestaltningen förblir tunn. Karaktärernas neuroser lyckas inte riktigt engagera.
Traditionen Teir skriver i är en slags stram realism. Jag kommer att tänka på amerikanen Philip Roth. Men det är något redovisande över åtminstone delar av skildringen. Varken gestalterna i den porträtterade Rörelsen eller den tennisspelande grannen blir verkligt levandegjorda. Om det här är upphörandet av världen, så är det inte en värld jag begriper särskilt mycket mer av – eller känner mer för – efter läsningen. Faktum är att gestaltningen av Rörelsen är så tillyxad och klichéartad att den blir svår att ta till sig.
Språket är också ojämnt. Tidvis löper texten fint, detaljrik och sinnlig, snyggt hoppande mellan tidsperspektiven. Men så letar sig alltför ofta knöliga meningar in, där luften liksom går ur. Som denna:
”Julia steg av spårvagnen och kände hur hon vill ruska på hela kroppen, som en blöt hund gör när den kommer in i genom dörren.”
Riktigt bra är romanens öppnings- och slutscener, där några av karaktärerna sitter i en bil i åskväder och under en farlig omkörning. Där lever de, människorna, inneslutna i civilisationens bedrägliga fernissa i en alltmer turbulent omvärld.
Gå till toppen