Kultur

Claudia Rankine tvingar läsaren att se den rasism som vi vanemässigt väljer att blunda för

Claudia Rankine tvingar på ett subtilt sätt läsaren att byta perspektiv och tydligare se de attityder och den rasism som vi vanemässigt väljer att blunda för, skriver Magnus Eriksson som har kritiska synpunkter på den svenska utgåvan.

Claudia Rankine.Bild: John Lucas

Claudia Rankine

BOKEN. Medborgare. Övers Marie Silkeberg och Jenny Tunedal. Albert Bonniers förlag/Panache.

Deryl Dedmon dömdes i Hinds County i Mississippi till två livstidsstraff för ett rasistiskt mord. En federal domstol dömdes honom även till femtio års fängelse då han brutit mot medborgerliga rättigheter.
När Dedmon var arton år samlade han ett tiotal kamrater, både män och kvinnor, för att trakassera invånarna i en afrikanamerikanskt dominerad stadsdel i Jackson. De rånade och misshandlade James Craig Anderson. När Anderson stapplande försökte fly, körde Dedmon över honom med sin pickup och dödade honom. Han förkunnade stolt: "I ran that nigger over."
Mordet på James Craig Anderson är ett av de rasistiska dåd Claudia Rankine skriver om i sin bok "Medborgare" som nu ges ut i svensk tolkning av poeterna Marie Silkeberg och Jenny Tunedal.
Fast i den svenska utgåvan citeras Dedmon: "Jag körde över den där n****n." Antalet asterisker antyder att det icke utsagda ordet är "negern", inte "niggern".
Det här återkommer på flera ställen i boken. "Big Algerian shit, dirty terrorist, nigger", var enligt Rankine orden som förorsakade Zinedine Zidanes skallning av Marco Materazzi i VM-finalen 2006. "Stora algeriska skit, terrorist, n****", faller orden i den svenska utgåvan.
Claudia Rankine skriver om rasism på skilda nivåer, från hatbrott till de oreflekterat rasistiska varseblivningar hon möter i sin vardag. Hon tar upp en incident i en kafékö:
"När främlingen frågar: Varför bryr du dig? står du bara och stirrar på honom. Han har precis kallat de störiga tonåringarna på Starbucks för n*****."
Rankine skriver: "he has just referred to the boisterous teenagers in Starbucks as niggers".
Claudia Rankine har naturligtvis ett skäl för sina ordval. Hon skriver om faktisk rasism. Den är rå, brutal, den är vidrig. Varför skall då ett svenskt förlag (jag vägrar tro att översättarna har tagit sådana initiativ) tvätta hennes språk och – än värre – den verklighet Rankine beskriver?
Deryl Dedmon var rasist. När man tvättar hans språk, eller förtiger hans ord, mildrar man också de motiv som gjorde att hans fall blev ett capital case (en mordrättegång med dödsstraff som möjlig påföljd); att Dedmon undgick en dödsdom berodde på att James Craig Andersons efterlevande av religiösa och politiska skäl vädjade för hans liv.
Jag uppehåller mig vid denna tvättning därför att den ger läsaren en snedvriden bild av boken. Claudia Rankine visar inte minst hur rasismen sedan generationer finns inbyggd i språket och hur den genereras av detta. Hon gör det i en genreblandning där essäistiska avsnitt avlöses av situationer ur författarens egen vardag, prosalyriska impressioner och manus till dokumentära videor som Rankine gjort tillsammans med sin make John Lucas.
De bildar olika skikt i texten. Videokommentarerna handlar om rasistiska brott (även Trayvon Martin och engelsmannen Mark Duggan som dödades av den ökända Metropolitanpolisen finns med), men också om till exempel behandlingen av de afrikanamerikanska New Orleans-borna under orkanen Katrina.
Vardagssituationerna kan fokusera på omedvetna blickar eller att den vita gästen vid ett restaurangbord får kreditkortet, fast det lämnades av afrikanamerikanen. Även på den nivån har n-ordet betydelse som händelsen i kafékön visar.
Den längsta essän handlar om Serena Williams och hennes vrede. Claudia Rankine skriver om tillfällen då Williams visat sin ilska över felaktiga domslut. Men Rankine visar också hur bilden av Williams vrede göds av rasstereotyper, vilka blir särskilt tydliga när en afrikanamerikan bryter in på traditionellt vita domäner och inte som Arthur Ashe lyder tennisens uppförandekoder.
Rankine citerar Zora Neale Hurston: "Jag känner mig som mest färgad när jag ställs mot en skarp vit bakgrund." Det är ett citat som kunnat stå som motto för boken.
Citatet från Hurston speglar också brytningen som uppstår genom Claudia Rankines växling mellan skilda pronomen. Hon apostroferar genomgående ett "du". Detta "du" syftar ofta på henne själv, men även på till exempel Deryl Dedmon.
Var hamnar en icke-rasifierad läsare genom Claudia Rankines tilltal i passager som fångar vardagsrasismen? Det är ett subtilt spel som tvingar läsaren att byta perspektiv och tydligare se de attityder som vi vanemässigt väljer att inte se.
"Medborgare" är en lysande bok. Claudia Rankines integration av skilda former ger en kraftfull verkan. De olika skikten glider in i och belyser varandra; den lyriska skärpan i de impressionistiska avsnitten förtydligar upplevelsen av den rasism som manifesteras både i brotten och vardagen, genom att förankra den även i ett subjektivt skikt:
"Den gången och den gången och den gången det yttre skavde upp sår i ditt inre, ord utmanövrerade år, höll dig i ett strupgrepp, varje del av dig mörbultad, ögonen rann."
Därför speglar ordet "nigger" en språklig och psykologisk nödvändighet i Claudia Rankines text. Det är ett övergrepp mot den gestaltade erfarenheten att mildra det.
Gå till toppen