Kultur

Personlig resa i poesins landskap

Stewe Claeson.Bild: Christer Ehrling

Stewe Claeson

BOKEN. Snön faller i Cochise County. Norstedts.

Att Stewe Claeson hyser en gammal klockarkärlek till poesin vet alla som har läst hans roman "Den tjugotredje dikten". Där träffas två lite luggslitna äldre herrar i ett skjul för att några timmar varje dag med hjälp av tyska och engelska tolkningar översätta den kinesiske poeten Tao Qian som levde för femtonhundra år sedan. För de båda herrarna blir det ett sätt att glömma personliga sorger och fly undan det alldagliga livet i den mellansvenska glesbygden.
I sin nya bok "Snön faller i Cochise County" har Stewe Claeson lämnat Västerdalarnas djupa skogar och förflyttat sig till Tucson i Arizonas ökenlandskap. Där sitter han under markisen till en uteservering, dricker den ena koppen kaffe efter den andra och bläddrar i sina anteckningsböcker. Är han på väg in i ännu en roman? Nej, svarar han sig själv, "jag vill inte dra igång en ny roman, inte ännu, inte sätta några gubbar i rörelse och se vad de har att säga om tillvaron".
Nu är det den egna tillvaron han vill fästa på papperet, det han ser, det han har omkring sig. Det föresvävar honom att skriva "ett slags rese-tanke-dagbok" om sin livslånga kärlek till poesin, och i synnerhet då den amerikanska. Stewe Claeson är nämligen inte bara romanförfattare, han är också en av våra främsta kännare och översättare av amerikansk lyrik, med en lång rad översättningsvolymer bakom sig.
Det är också den amerikanska poesin som står i centrum för hans nya bok. "Snön faller i Cochise County" formar sig strax till en personlig och inkännande resa genom såväl den klassiska som den nyskrivna amerikanska poesin. Stewe Claeson ser inte sig själv som en essäist, och tanken på att skriva något som kunde uppfattas som memoarer får det att vrida sig i honom. Han nöjer sig med att bland sina reseintryck strö in egenhändigt översatta dikter och porträttera en lång rad amerikanska poeter, särskilt den sextionioårige William Pitt Root som tillsammans med sin ständigt svansviftande hund – Stewe Claesons favoritdjur – blir hans värd och ciceron på utflykterna i Arizonaöknen.
Just landskapet spelar en viktig roll i Stewe Claesons bok. Det får honom att glömma sig själv. "Jag har således haft en avsikt med texten. Inte att få läsaren att se mig i detta landskap, utan att se detta landskap självt, och att med landskapet som bakgrund tillgodogöra sig texter som skapats där och som lever av just detta landskap och i sig skapar det."
Vad ska man då säga om de amerikanska dikter som Claeson flikar in i sina reseberättelser? Mitt intryck är att de inte riktigt når upp till de klassiska svenska dikter som Stewe Claeson gärna använder som måttstock, Harry Martinsons "Li Kan talar under trädet" och Lars Gustafssons "Elegi över en död labrador".
"Jag har levt mitt liv med undervisning", skriver den gamle folkhögskoleläraren Stewe Claeson. Hans grundregel har varit att man inte kan lära någon annan någonting. Allt han kan har han lärt sig själv. "Men hade det inte varit för en eller annan lärare genom åren skulle jag väl inte ha lärt mig själv heller. Det har alltid handlat om uppslag, någons plötsliga formulering som visar sig krylla av möjligheter, ett ord, sagt liksom i förbigående, som öppnar utsikter man inte känt till."
"Snön faller i Cochise County" är en bok som öppnar just sådana utsikter.
Gå till toppen