Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Efter Stockholm

En levande demokrati kan inte garantera allas säkerhet överallt och alltid. Den lever – och överlever – genom att konsekvent värna sina grundläggande värderingar.

Eiffeltornet i Paris, nedsläckt för terrorns offer.Bild: Michel Euler
Den engelske diktaren John Donne (1572–1631) svarar för några av världslitteraturens vackraste och mest citerade ord:
Ingen människa är en ö …
Två dagar efter terrorns blixtnedslag i den svenska huvudstaden tränger de sig på.
Fortsättningen lyder, i Thorsten Jonssons klassiska tolkning:
… hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela … varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten.
Idag, i globaliseringens och terrorns tid, gäller Donnes iakttagelse inte bara enskilda människor, utan också människans största landvinning: det fria, öppna och demokratiska samhället.
Inget sådant samhälle är en ö, helt och fullständigt i sig självt. Varje sådant samhälle är istället ett stycke av ett demokratiskt fastland, en del av det hela.
Terrorismens syfte är att förminska den fria gemenskapen, oavsett om det blint dödsbringande våldet drabbar New York, Paris, Nice, Bryssel, London eller Stockholm. Men varje öppet samhälle är också, på grund av just sin öppenhet, inneslutet i en virvlande galax av kontakter, förbindelser och relationer. Här ryms en oövervinnelig styrka. Om rädslan inte tillåts ta överhanden. Detta, att inte bli rädd, är den mest effektiva vedergällning som kan riktas mot angriparna: att vi låter livet gå vidare, trotsigt, tåligt – och tillsammans.
Det öppna samhällets styrka medför samtidigt en sårbarhet som aldrig får kompromissas bort. Den är i själva verket frihetens förutsättning.
En levande demokrati kan inte garantera allas säkerhet överallt och alltid. Den lever – och överlever – genom att konsekvent värna sina grundläggande värderingar. Det betyder ingalunda att staten bör avstå från att stärka skyddet för medborgarna när så krävs. Vad det betyder är att rädslan inte får erövra demokratins gemensamma rum, för där nere, under golvet, bor demonerna.
Demokratins motståndskraft var ett av statsminister Stefan Löfvens budskap när han i fredags kväll, timmarna efter attentatet, höll presskonferens. Terroristernas mål är, sade han, ”att underminera demokratin” och han vände sig direkt till dem: ”Vi tänker inte vika oss. Ni kan aldrig någonsin vinna.” Formuleringarna ledde tankarna till en av hans företrädare, Göran Persson, och terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001:
”Om demokratin inte förmår sätta stop för terrorismen så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin.”
När Stefan Löfven tillträdde ämbetet 2014 var han den politiskt och parlamentariskt mest oerfarne statsministern någonsin. Det märktes. Men hans stabila och värdiga uppträdande de senaste två dagarna bekräftar vad många har lagt märke till på senare tid: att han, liksom en gång Persson, håller på att växa in i rollen.
Löfven inger en känsla av att det demokratiska maskineriet tickar på som vanligt, trots det oerhörda som har hänt. Hans besked att den pågående socialdemokratiska partikongressen i Göteborg är ”en underordnad fråga” för honom kan tyckas vara en självklarhet, men var en viktig signal om att ansvaret för landet, hela landet, nu ligger hos honom.
Efter Sveriges hittills allvarligaste terrorattack kan Stefan Löfven mycket väl vara på väg att skriva in sig i en politisk tradition av lugn beslutsamhet i nationella krislägen: Thorbjörn Fälldin efter sovjetiska U 137:s grundstötning, Ingvar Carlsson efter mordet på Olof Palme.
Något liknande kan sägas om invånarna i den stad som hemsöktes av terrorn. Stockholmarna behöll fattningen, hjälpte varandra och öppnade sina hem.
Nationen chockades, men samhället fungerade.
Omständigheterna kring fredagens attack är fortfarande oklara. Vem ligger bakom? Vad var motivet? Hur noga planerad var den? En person, en man från Uzbekistan, har gripits och anhållits, misstänkt för terrorbrott, men grunderna för beslutet är inte offentliga.
Allmänt känt är däremot själva händelseförloppet:
Klockan 14.53 kommer larmet om att en lastbil i hög fart mejar ned människor utmed Drottninggatan i centrala Stockholm. Den kraschar in i varuhuset Åhléns. Minst fyra människor dödas, femton skadas. Lastbilen, som tillhör ett bryggeriföretag, hade kapats utanför en restaurang på Adolf Fredriks kyrkogata.
Som så ofta i kaotiska situationer som denna virvlade spekulationerna och ryktena i luften, varav en del kunde avföras tämligen omgående, till exempel uppgifterna om skottlossning vid Fridhemsplan. Men när det gäller ansvaret för attacken finns det åtminstone indicier som pekar i en viss riktning.
Tillvägagångssättet har klara likheter med flera attacker i Västeuropa som Islamiska staten, IS, har tagit på sig ansvaret för under det senaste året: Nice i juli, Berlin i december och London i mars i år. I samtliga dessa fall förvandlades fordon till stridsvagnar. I Nice och Berlin rörde det sig om lastbilar: i den franska Medelhavsstaden dödades 86 människor, i den tyska huvudstaden 12. Särskilt Berlinattacken påminner om den i Stockholm. Även där var det en kapad lastbil som kördes rakt in bland människor.
Islamiska staten, en sunniislamistisk terrorsekt med rötter i al-Qaidas irakiska avdelning, befinner sig under hård press i Irak och Syrien, där den har utropat ett kalifat, början på en tänkt islamistisk världsregering. IS kännetecknas av en utstuderad grymhet som inte står nazistiska SS långt efter. De flesta av sektens ”krigare” rekryteras i Mellanöstern, men flera tusen européer, däribland svenskar, har sökt sig till IS.
Den militärinsats som en USA-ledd koalition påbörjade 2014 har trängt tillbaka IS från stora delar av de områden som sekten kontrollerat. Sverige medverkar genom att utbilda och träna kurdiska peshmergastyrkor i norra Irak. Även Ryssland angriper IS militärt och så sent som i måndags utsattes Sankt Petersburgs tunnelbana för ett terrordåd.
IS har svarat med att uppmana anhängare att angripa civila i länder som bekämpar rörelsen. Det är bakgrunden till storskaliga terrordåd som de i Paris 2015 och Bryssel 2016. Men i denna terrorstrategi ingår också attacker utförda på ett slags frilansbasis. Där fungerar IS mer som inspiratör än som organisatör, till exempel i Berlin, där en tunisisk asylsökande svor trohet till Abu Bakr al-Baghdadi, IS ledare, innan han massakrerade besökare på en julmarknad.
Huruvida det ligger IS-kopplingar bakom attacken i Stockholm återstår att se i skrivande stund, men i sin senaste årsbok pekar Säkerhetspolisen, Säpo, på två specifika sorters hot som kan ha relevans för det som inträffade i fredags.
Det ena utgörs av så kallat ensamagerande terrorister. Dit räknas Taimour Abdulwahab som försökte genomföra en självmordsattack på Bryggargatan i Stockholm i december 2010 men misslyckades med att ta fler människor med sig i döden samt den 20-åring, född och uppvuxen i Sverige, som 2016 dömdes till fem års fängelse för förberedelse till terroristbrott, inspirerad av våldsbejakande islamism.
I årsbokens förord skriver Säpochefen Anders Thornberg:
”Hur stor risken är för att ett nytt terrorattentat inträffar i Sverige är omöjligt att säga, men vi bedömer att om ett sådant attentat inträffar är det mest troligt att det kommer att utföras av en ensamagerande gärningsperson.”
Det andra hotet är IS-krigare som återvänder hem när rörelsen trycks tillbaka i Irak och Syrien. De kan, framhåller Säpo, ”öka hotet i Sverige och berörda länder”.
Oavsett vem eller vilka som ligger bakom attacken i Stockholm står det sedan länge klart att olika former av extremism, religiös lika väl som politisk, utgör ett växande hot mot en svensk demokrati som kanske har betraktat såväl yttre som inre utmaningar genom väl rosafärgade glasögon, allt i övertygelsen att Sverige, tack vare sin goda vilja, är på något vis förskonat.
I de tidiga kommentarerna till fredagens attentat hette det följaktligen att landet har förändrats i grunden, att svenskarna på lördagen vaknade upp till ”ett nytt Sverige”.
I en mening är detta alldeles sant: regler, beteenden och attityder kommer att anpassas till en tillvaro som plötsligt upplevs som mer otrygg. Helt säkert påverkas det politiska livet i allmänhet och nästa års valrörelse i synnerhet.
Men allra viktigast är att Sverige förblir Sverige, består provet och slår vakt om sin karakteristiska öppenhet, tolerans och besinning.
Historien erbjuder ibland sammanträffanden som är rena tillfälligheter, men som ändå ger anledning till eftertanke.
För precis hundra år sedan, våren 1917, vacklade ett avspärrat och undernärt Sverige vid revolutionens och inbördeskrigets avgrund. Ute i Europa rasade första världskriget och här hemma var striden om den allmänna och lika rösträtten på väg in i slutfasen. Motsättningarna var oförsonliga. Men till sist slutade det med demokratins seger.
Sedan dess har demokratin varit vår mest värdefulla gemensamma ägodel. Och om dessa hundra år borde ha lärt oss någonting, så är det att demokratin alltid måste vara vaksam, men aldrig, aldrig ta sig själv för given.
Så låt oss inte förminskas av rädsla, för vi är inneslutna i något större.
MER ATT LÄSA
Meditation XVII av John Donne.
Säkerhetspolisen 2016.
Läs alla artiklar om: Attentatet i Stockholm
Gå till toppen