Kultur

Berättelsen om en berättelse om en bror

Aleksander Motturi lyckas vinna över Eva Ström på sin sida - trots en inledande irritation.

Författaren Aleksander Motturi som romandebuterade 2011 är bland annat med och driver kulturtidskriften Glänta och även Clandestino Institut.Bild: Mai Nestor

Aleksander Motturi

BOKEN. Broder. Norstedts.

Aleksander Motturi från Göteborg är en mångsidig intellektuell. Han har disputerat i filosofi på en avhandling om Ludwig Wittgenstein, han ingår i redaktionsrådet för tidskriften Glänta, han har tillsammans med Johannes Anyuru skrivit dramat "Förvaret" för Göteborgs stadsteater och han har även skrivit romanerna "Diabetikern" och "Svindlarprästen". I den senare tecknar han ett porträtt av sin far, en internationellt verksam bedragare. Nu är han aktuell med sin tredje roman "Broder", där berättaren, en författare med många drag gemensamma med Motturi, beskriver förhållandet till sin bror Kimo och hans sista tid i livet.
De två bröderna har vitt skilda levnadsöden. Medan berättarjaget gjort en klassresa uppåt till en intellektuell elit har Kimo istället rest mot botten, mot missbruk, kriminalitet, hepatit C och till sist död. De har vuxit upp framför allt med sin mor, en strävsam sjuksköterska, tidigare finskt krigsbarn, och somrar och lov har ibland tillbringats i Finland. Hennes liv har varit fullt av oro, inte minst för Kimo, hon har blivit vräkt med sin familj från ett miljonprogramsområde, och en tid drack hon för mycket alkohol. Motturi beskriver ändå en sammanhållning i familjen, Kimo är inte övergiven av sina anhöriga, som gör allt som står i deras makt för att hjälpa honom.
Men "Broder" handlar lika mycket – om inte mer – om berättaren själv och hur han tänker lägga upp sitt stoff och sin berättelse om Kimo. Till en början irriterar det mig. Kan inte Kimo ens få bli huvudperson i sin egen berättelse? Måste berättaren/författaren skildra alla sina kval för att göra berättelsen om sin bror rättvisa? Ingående och intellektuellt diskuteras våldet att skriva om en närstående, de svårigheter och överväganden detta innebär, vilket många gånger tycks överskugga Kimos svåra och konkreta problem.
Men jag ändrar mig faktiskt, en bit in i boken. Det är en poäng att berättaren beskriver sitt liv, som gynnad, självmedveten och uppburen kulturpersonlighet. Skillnaden med Kimos tillvaro blir så mycket tydligare, spänningarna mellan bröderna så mycket mer förståelig. Berättaren går till sin psykoanalytiker, och spelar till och med självhögtidligt in sessionerna som återges i boken, medan Kimo är på akutmottagningar, psyket eller vårdhem. Och titeln ”Broder” kan lika mycket syfta på jagberättaren själv. Han är Kimos broder, och hur framstår han för Kimo? Det finns också trots alla olikheter en värme mellan de två, de delar en barndom och banden mellan dem är starka. Samtidigt är bilden av Kimo också fragmentarisk. Den ses helt genom berättarbroderns blick på en konstlös men effektiv prosa.
Aleksander Motturi gör intressanta reflektioner angående skrivandet som våld, som självbiografi och som autofiktion, och bitvis får hans roman tycke av essä kring själva skrivandet. Vi kan inte göra sakerna rättvisa utan att våldföra oss på dem, är ett typiskt yttrande. Vilken rätt har en författare att skildra andras elände? Vid ett tillfälle karaktäriserar han sin bok som inte en roman, inte en biografi, inte heller en autofiktion, utan som ett pussel av anteckningar. Ändå är det som om Kimo-gestalten bryter sig ut ur hela denna omfattande meta-diskussion och lever sitt eget liv, besynnerligt glittrande i all sin tragiska misär – och som helhet blir skildringen av honom till sist ändå bokens behållning. Motturi påminner om andra expansiva (manliga) författare som Johan Jönson eller Lars Norén och precis som dessa författare förmår han att fånga mitt intresse ända till det bittra slutet.
Gå till toppen