Kultur

En tanke för långt

Torbjörn Tännsjö tänker tankarna ut i deras förlängning. Men Nina Björk följer inte med riktigt hela vägen.

Torbjörn Tännsjö.Bild: Fri tanke

Torbjörn Tännsjö

BOKEN. Vänsterdocenten. Fri tanke förlag.

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, har skrivit första delen i vad han kallar sina ”intellektuella memoarer”, "Vänsterdocenten". Jag misstänker att han har gjort det utifrån en insikt han förmedlar i boken om att ”ingenting är mer befriande än att komma till insikt om och bejaka sina intellektuella begränsningar – och koncentrera sig på problem som man har kapacitet att lösa!”
I Tännsjös fall är denna kapacitet nog inte att gestalta känslor, vare sig problematiska eller härliga sådana. Redan inledningsvis förklarar författaren att den som fruktar döden eftersom hen tror att den innebär total förintelse har fel, skräcken är obefogad eftersom ”det förflutna verkligen finns”, även döda människor kan sägas existera men på ett ”tidlöst vis”. Om man tror att man kan bota en människas dödsångest genom att förklara skräcken för utplåning som ett intellektuellt misstag så är man nog lite… fyrkantig. Eller så är man kanske helt enkelt filosof av en viss sort.
Alltså: intellektuella memoarer. Och i sådana kan en barndom klaras av ganska snabbt och lätt; den var kärlekslös från alla parter, konflikterna med fadern varade fram till dennes död, modern förmådde aldrig vara någon trygghet. Allt är infekterat, kyligt. Och oj oj, tänker jag, kära vän, det här måste ju ha påverkat dig jättemycket, hur har du förhållit dig till det, har du ändå lyckats erövra tillit till människor? Jag inser snabbt att det är olämpliga känslor från min sida. Detta är ingen bok där sådana frågor besvaras, det är på inget sätt dess ambition.
Kanske för att frågornas svar skulle snudda vid någonting som Tännsjö aldrig snuddar vid: sentimentalitet.
Tännsjö tillhör 68-generationen, gick med i FNL-rörelsen mot Vietnamkriget och organiserade sig i vänstern i början av 70-talet. Eftersom alla var övertygade om att socialismen var nära förestående blev det av oerhörd vikt vilken socialism som skulle segra och det fanns i princip en bokstavskombination för varje socialist och kommunist. Det fanns lika många anledningar till konflikter, splittringar och uteslutningar. Tännsjö berättar om klimatet inom vänsterrörelsen på liknande sätt som andra tidigare har gjort. För den som hyser vänsterdrömmar är det sorglig läsning, även om Tännsjö själv verkar ha navigerat på ett sätt som tål historiens ljus.
Från det politiska arbetet på gator och torg rör sig författaren mot seminarierummen på universitetet. Därifrån serveras vi lite akademikerskvaller och betygssättning av olika kollegers tänkande och personligheter. Men framförallt är "Vänsterdocenten" en rad filosofiska miniövningar kring frågor som yttrandefrihet, utilitarism, den objektiva grunden för moral. Tännsjö hyser som filosof en vilja att renodla resonemang, isolera dem från vidare sammanhang och borra sig ner i grundfrågan; det är inte någon medreflektion av helheten precis. Tännsjö sätter saker på sin spets, tänker en tanke ända ut i dess förlängning – även om tankegången då kommer att vetta åt det absurda – för att få bättre klarhet i dess natur.
För att fullt ut uppskatta den här boken måste man nog finna den sortens metod att tänka intressant. Jag tycker ofta att den är det, men jag tycker den förvandlas till meningslöshet om man inte utgår från människan som den varelse hon är, med sina i och för sig stora men inte gränslösa, förmågor och begränsningar. När Tännsjö hänvisar till argument i frågan om huruvida personlig identitet kan sägas existera eller inte, som kräver att vi gör tankeexperimentet att en människa mals ner i en köttkvarn, molekyl för molekyl, för att sedan byggas upp på en annan planet i form av en exakt kopia – ja, då är jag förlorad för filosofins abstraktioner.
Det finns en ton i "Vänsterdocenten" som känns … jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda, men kanske gammaldags? Tännsjö skriver som humanister kunde skriva förr, till exempel att demokratiska arbetsformer är ”nyttiga för personlighetsutvecklingen”. Det är också någonting välgörande med en författare som inte verkar ha ordet ”strategisk” i sin inre vokabulär, som inte frågar sig ”hur kommer jag att uppfattas om jag säger det här?” Det är en ärlighet som inte känns medvetet vald och därför modig, utan som bara tycks vara så Tännsjö fungerar. Han är verkligen intresserad av att resonera. Han har skrivit en bok som kräver att läsaren är detsamma.
Gå till toppen