Kultur

Ann Lingebrandt hittar tröst i Sara Stridsbergs sorgsna dårar

Bild: Stefan Tell

Sara Stridsberg

BOKEN. Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet. Albert Bonniers förlag.
”Världen är trasig där ute och du är ensam i din stora våning. Du har bara oss. Och vi är dårar allihop”. Faderns replik skulle kunna stå som en sammanfattning av Sara Stridsbergs litterära universum. I pjäsen ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fångar hon med ömsint hand upp alla de tilltufsade, kantstötta, ensamma själarna och låter dem tillfälligt få en tillflyktsort på mentalsjukhuset medan folkhemmet krackelerar.
Dramat är en scenisk variation på romanen ”Beckomberga” – det har också satts upp på Dramaten under den titeln. I pjäsform förstärks känslan av livet som ett solkigt drömspel: det freskartade myllret av karaktärer målar upp en brokig bild av mänsklig bräcklighet, urspårad längtan och krossade drömmar.
I efterordet till den nya volymen med tre Stridsbergspjäser berättar skådespelaren Ingela Olsson hur mycket Stridsbergs dramatik betytt för henne personligen – utan den skulle hon inte ha börjat regissera – men också vad det innebär för scenkonsten att det skapas komplexa kvinnoroller med utrymme för allmänmänskliga erfarenheter: ”En stor dramatisk text tar skådespelaren med sig in i rum man inte visste fanns, till platser man aldrig besökt. Med en sådan text blir du modig och vågar släppa kontrollen och låta dig släpas runt och släpas med av språket.”
När det handlar om teater i bokform är väl frågan framförallt: Hur fungerar det att läsa? Alldeles utmärkt, lyder svaret. Den drömska poesin i Stridsbergs språk genomsyrar replikerna, men dialogernas tvära kast och frenetiska omtagningar ger också en rent berättarmässig spänning.
Inte minst är det ett stort nöje att ta del av den halsbrytande ”Konsten att falla”, om en mor och dotter som är ett slags överklassmotsvarigheter till Morran och Tobias. Den bygger fritt på Edith Bouvier Beales skräckfascinerande levnadsöde: tillsammans med modern med samma namn lever hon bland katter, tvättbjörnar och skräp i ett förfallande hus i East Hampton, New York.
Deras belamrade kammare är lika klaustrofobisk som deras relation, ett destruktivt beroende som bygger på såväl grandiosa livslögner som ett småskuret ältande av allt som inte blev av. De såriga banden mellan barn och föräldrar som är ett av Stridsbergs starkaste teman får här sitt mest tragikomiska uttryck. I skildringen av deras liv på repeat får hennes humor mer än någonsin fritt utlopp och jag skymtar inte bara en Beckettsk utan stundtals också en Kristina Lugnsk absurdist i henne.
”American Hotel” är ett svagare stycke, åtminstone på papperet, ett väl melodramatiskt triangeldrama som till stor del berättas i refererande återblickar. Utan att ha sett någon uppsättning tänker jag att det kräver skådespelare som kan ge smutsrealistisk skärpa åt de undergångsromantiska visionerna. Framförallt är det miljön jag fastnar för, det konkursade Detroit som tömts på folk och lämnat kvar förlorarna bland övergivna skyskrapor. Och den apokalyptiska stämningen där framtidstron för länge sedan gått upp i rök känns passande för världsläget: ”Allting kantrar därute. Allting går verkligen åt helvete.”
När just dessa tre pjäser satts samman blir det slående vilken känsla Stridsberg har för dramatiska rum, som är lika mycket fysiska som psykiska, på samma gång fängelser och fristäder. Platser bortom den begränsande normaliteten, där alla, likt de båda Edith, får lov att vara stjärna i sitt eget liv och visserligen faller men åtminstone gör det på egna villkor.
Medan världen bara tycks bli mer och mer trasig finns det viss tröst hos Stridsbergs sorgset skimrande dårar.
Gå till toppen