Kultur

"Den sista familjen": Kraftfullt om polsk konstnär

I dramat "Den sista familjen" spelar Andrzej Seweryn (han med kameran) den legendariske polske konstnären Zdzislaw Beksinski.Bild: Hubert Komerski

Den sista familjen

BIO. DRAMA. Polen (Ostatnia rodzina), 2016. Regi: Jan P Matuszynski. Med: Andrzej Seweryn, Dawid Ogrodnik, Aleksandra Konieczna. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

Namnet Jan P Matuszynski är värt att lägga på minnet. Den endast 33 år gamle polacken har skapat ett säreget, kraftfullt och närgånget familjedrama om en i Polen välkänd, surrealistisk 1900-talsmålare, Zdzislaw Beksinski, hans hustru Zofia och deras neurotiske son Tomek, populär radio-dj och översättare av engelskspråkig film och tv under 80- och 90-talen.
Manusförfattaren Robert Bolesto har haft stor hjälp av alla de videofilmer Beksinski tog av sin familj och sig själv. Men ”Den sista familjen” är ingen dokumentär. I stället gör rutinerade Andrzej Seweryn (”Järnmannen”, ”Danton”) en lågmält intensiv tolkning av en genial konstnär som hela tiden tycks hålla tillbaka sina känslor men där svärtan uppenbarar sig i de apokalyptiska målningarna, vilka täcker alla väggar både i den egna lägenheten och i sonens. I scenerna med Tomek (Dawid Ogrodnik) tar denne alltid störst plats med sina våldsamma utbrott, depression, självmordsförsök med mera. Och den jämnmodiga mamman Zofia (Aleksandra Konieczna) försöker hålla samman familjen, där både hennes gamla mor och svärmor ingår, mellan matlagning, tvätt och städning.
Upptakten är daterad till 2005 då Zdziszek Beksinski berättar för en levnadstecknare om ett fiktivt datorprogram, där skådespelerskan Alicia Silverstone deltar i en sadomasochistisk orgie. Det blir den överraskande ingången till en bitvis plågsam men samtidigt underhållande och hela tiden fascinerande familjeskildring som spänner från 1977 till 2005. Utomhusscenerna är få - ett par begravningar, en flygolycka och en enstaka utflykt på landet. I övrigt håller sig Kacper Fertaczs kamera i de två lägenheterna, de smala, trånga hissarna och gården mellan de två jättelika miljonprogramshusen någonstans i Warszawas utkant.
Den klaustrofobiska stämningen understryks också av att det aldrig sägs ett ord om det Polen som under just de här åren genomgår stora politiska förändringar, från den förtryckande kommunismen, general Jaruzelski-perioden, Solidaritetsepoken med Lech Walesa fram till demokrati och kapitalism. Vi ser bara hur Beksinskis kameror, skivspelare och annan teknisk utrustning förändras liksom Tomeks frisyr och kläder.
Det är inte helt lätt att avläsa ”Den sista familjen”. Men dramat har en förunderlig dragningskraft och berättar något om urfamiljen, långt bort från tidens tecken. Jag vill definitivt se mer film av Jan P Matuszynski.
Läs alla artiklar om: Påskens filmer
Gå till toppen