Kultur

"Denna stora Hörberg som får oss att känna oss förälskade för första gången"

Barbro Hörberg, 1932-1976.Bild: Ordfront

Alexandra Sundqvist

BOKEN. Barbro Hörberg – med ögon känsliga för grönt. Ordfront förlag.

Sjukdom. Smärtor. Men Barbro Hörberg fortsätter, också när livet är på väg att ta slut, att arbeta. Hennes man Jan ger henne smärtstillande morfinsprutor. Hon vill att allt ska vara ”som vanligt”. Är hon sysselsatt, så håller hon dödsångesten i schack. I en intervju säger hon att alla har behov av att lämna spår efter sig. ”I form av barn, visor eller bilder.”
Och hennes spår går djupt, också mer än fyrtio år efter hennes död. I min familj spelar vi ofta hennes sånger och hennes texter tar aldrig riktigt slut, de är som sankmark – man sjunker ner i dem och kommer aldrig loss från hennes mörka ljus.
Hemligheten bakom hennes storhet är inte så lätt att sätta fingret på, inte många lyckas vara smala och breda på en och samma gång, inte många har så många väderstreck i sig. Själv sa Barbro Hörberg (1932-1976): ”Man gör sig en verklighet. Inte en fiktiv verklighet, något som ska likna det som är verkligt. Nej, en verklighet som blir sig själv i och med att vi använder oss av den, tar den i besittning.”
Jag tror att det är den sortens besittning Alexandra Sundqvist vill nå när hon tar sig an Hörberg i sin debutbok. Och biografin ”Barbro Hörberg – med ögon känsliga för grönt” visar oss Hörberg när hon växer upp i Göteborg, på resor, i själva livet, i kraven från omgivningen, i den fria kärlekens tid, i viljan att bli artist, i berättandet om kvinnors längtan.
Vi får ett porträtt i både svartvitt och i färg av denna stora Hörberg som får oss att känna oss förälskade för första gången, och för sista gången, och som skildrar att vi har många lager hud, även om hon förstås uttrycker det bättre. Sundqvist leder oss vidare till skapandet och det fria skrivandet, och vi får kvinnohistoria där Sundqvist tar oss bakom dörrar som tidigare varit stängda, eftersom hon fått tillgång till Hörbergs privata arkiv.
Det är fint och välbalanserat och ett fotoalbum i presens för den som vill veta mer om Hörberg.
Men det ska också sägas att fastän Sundqvist intervjuat så många som kände Hörberg, och vi därmed får åtskilliga blickar in i Hörbergs okända vardagar, så svänger det inte tillräckligt. Berättandet blir för rakt och för redovisande och för stelt, lite uppsatsliknande, som om varje upptäckt är lika med något verkligt förvånande.
Jag saknar helt enkelt melodin i biografin, men sjunger förstås ändå med när Sundqvist citerar Hörbergs underbart upprörande uppmaning ”... och tänk på parken om våren, med ögon känsliga för grönt, och våra händer känsliga för allt som är skönt”.
Gå till toppen