Heidi Avellan

Heidi Avellan: Kön, judar och hemligheter.

Det handlar om så mycket mer än om en pappa som blir kvinna. Mörkrummet är som bästa påskekrim om Ungerns mörka historia.

Susan Faludi.Bild: Noella Johansson/TT
Norge visade vägen. Det långa påsklovet i fjällstugan är som gjort för läsning och stugläsningen är typiskt kriminalromaner. Det hela tog fart med en lyckad reklamkampanj för kriminalromanen Bergenstoget plyndret i natt som lanserades i norska Aftenposten dagen före palmsöndagen 1923. Så föddes påskekrim och seden har spritt sig.
Vi som har tröttnat på traditionella deckare kan vidga läsandet – det finns andra böcker med gåtor. Som Susan Faludis Mörkrummet.
Fast jag höll på att missa boken, för den marknadsförs som en roman om författarens fars könskorrigering. En tidigare amerikansk familjefar med centraleuropeiska rötter åker till Thailand för att bli kvinna. Verkligen? Det låter privat och lite tråkigt.
Men feministikonen har levererat läsvärt förr – som Backlash och Ställd – så jag ger Mörkrummet en chans.
Det börjar med ett mejl:
”Kära Susan, jag har något intressant att berätta för dig. Jag har kommit fram till att jag har fått nog av att spela aggressiv machoman som jag aldrig varit inuti.”
Då hade far och dotter knappt varit i kontakt på tjugofem år. Sedan tar Susan Faludi läsaren med på en resa till Budapest, men mer ändå in ett Centraleuropa som inte längre finns, men som kan anas bakom fasaderna.
Medan hon letar efter sin släkts historia vecklar hon ut lager på lager av sekulariserat judiskt liv i det som en gång var det habsburgska riket, i staden där Buda, Pest och Obuda 1873 slogs samman för att matcha metropoler som Wien eller Paris. En historia före Hitler och före de ungerska pilkorsarna – och långt före Viktor Orbáns olustiga ”illiberala demokrati”.
Men otvetydigt europeisk historia. Och antisemitisk.
Hennes far, fotografen Steven Faludi, tidigare István Friedman – som inte bara var en våldsam familjefar utan också fotograf och mästare på retuschering i sitt mörkrum – är historia; Stefánie har fullt fokus på att vara ”kviiinna”.
Dottern har fullt fokus på att försöka finna det förflutna, det judiska liv som var hennes pappas barndom. Och med enträget reporterarbete lyckas hon så småningom bringa ljus över sin släkt, trots att pappan är så påtagligt ovillig att berätta om sin barndom och sina tonår i Budapest.
Det finns ett särskilt skäl till att Susan Faludi kopplar hbtq-frågan till Budapest – utöver pappans könsbyte. I och med att Ungern ville gå med i EU och måste uppfylla Köpenhamnskriterierna – som bland annat garanterar minoriteters rättigheter – blev detta det första landet i världen som garanterade lika skydd för transpersoner, konstaterar Susan Faludi: ”På pappret.”
Det som gör Mörkrum till påskekrim är alla dessa skikt av liv som träder fram. Som på bilder i mörkrummet.
Och så innerst kärnan där det – spoilervarning! – visar sig att könsbytet och inställningen till judar i Ungern under pappans uppväxt tycks hänga samman. Susan Faludi beskriver det som att judiska kvinnor sågs som feminina och åtråvärda, medan judiska män betraktades som klena och omanliga. Det ariska var manligt. Det judiska kvinnligt.
Bokens smärtpunkt. Detta kunde alltså vara en underliggande förklaring till att István som blev Steven sedan valde att bli Stefánie? Som man var han klen och jude. Som kvinna en person med kvinnlig grace.
Inte en våldsam amerikansk man, utan en ungersk hemmafru.
Så var ju också Steven Faludi en mästare på retuschering, i sitt mörkrum kunde han framhäva och dölja och göra om bilden.
Könskorrigeringen är förstås ett bärande tema i boken – och tung verklighet för många. Att marknadsföra boken med detta känns ändå tunt och lite spekulativt. Könsbytet är ju mest en förevändning för Susan Faludi för att åka och träffa den pappa hon brutit kontakten med; ja, hon säger ”pappa” om Stefánie, men ”hon”, helt korrekt: denna människa har en kvinnas kropp, men det gör henne inte till mamma.
Stefánies historia i Budapest är mycket intressantare än könskrisen – trots hennes återkommande irriterade kommentar då dottern vill se eller höra om det som varit: ”Det här är inte intressant.”
Antisemitismen och våldet mot judarna finns där, under glansbilden av staden. Som Nobelpristagaren Imre Kertész citeras i boken: ”Ingenting har bearbetats, allt har målats över i glada färger, Budapest är en stad utan minne.”
Det som Mörkrummet berättar om är Ungerns historia, ur ett judiskt perspektiv. Om fredsfördraget i Trianon efter första världskriget som krympte landet – och levde vidare som tragedi och myt. Om judarna – var tredje som mördades i Auschwitz var ungersk jude. Om kommunismen och dagens högerrekyl.
Trianonfördraget skar bort territorium och etniska grupper, noterar Faludi. Och den hårda freden skylldes på att många judar suttit i ledningen. Nu följde terror och pogromer.
Judarna svarade med ännu mer assimilering; Stephanié är fortfarande mån om att kalla sig själv ”100 procent ungersk”. Förintelsen som följde blev i stort sett slutet för Faludis ungerska historia: merparten av släkten mördades och tillgångarna stals. Mörkrummet är ett angeläget försök att fylla tomrummen efter judarna i Centraleuropa.
Och påminna om att detta är vår gemensamma europeiska historia.
Gå till toppen