Kultur

Judas – mer föregångare än förrädare

Med "Judas" ville Amos Oz undersöka vår förmåga att ändra oss. "Den unika kapaciteten till förändring hos människan intresserar mig".
Den israeliske författaren Amos Oz har av många av sina landsmän länge setts som en förrädare.
Ändå sedan sexdagarskriget 1967 har han varit en uttalad förespråkare för en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten; han har sagt att ”även en oundviklig ockupation är en korrumperande ockupation”; han är en motståndare till judiska bosättningar på Västbanken och han stödjer idén att dela upp Jerusalem i flera olika zoner. Att han förespråkar den lösningen –för att han tror att det krävs en ”skilsmässa” för att judar och palestinier ska kunna leva bredvid varandra –har samtidigt misstänkliggjort honom i andra politiska läger.
Själv ser Amos Oz ordet ”förrädare” som en hederstitel.
Hans senaste roman "Judas", som kom ut i Israel 2014 och kommer på svenska i vår, är ett försök att omdefiniera vår syn på vad en förrädare kan vara; att visa att det ibland är förrädarna som är de mest framsynta, sympatiska, äkta och de som mest älskar det de verkar förråda.
Jag möter Amos Oz i hans hem i Tel Aviv. Jämfört med den hårda framtoning han ofta har i offentliga sammanhang finner jag en mjuk, varm och hänsynsfull människa.
Jag frågar om "Judas" är ett sätt att förklara hans eget påstådda ”förräderi”.
–Boken handlar inte om lojalitet eller förräderi som idéer, säger Amos. Den är en berättelse om människor som bär olika idéer. En slags kammarmusik för tre personer.
Dessa tre personer är en äldre man, en medelålders kvinna och en ung man. De är totala främlingar men råkar tillbringa en hel vinter under samma tak. Och inte bara är de främmande för varandra – de har olika idéer och åsikter. Och de ogillar varandra. Men förändringar sker under tidens gång och i slutet av vintern har något uppstått mellan dem som nästan kan kallas kärlek.
Som romanförfattare är det spännande att låta människor med olika bakgrund mötas, berättar Amos Oz.
–Jag är en mycket nyfiken person och jag vill veta vad som händer under sådana möten. Den unika kapaciteten till förändring hos människan intresserar mig. Det är otroligt fascinerande när dessa förändringar sker och man får en chans att beskåda människors förmåga att överraska andra eller sig själva.
Att Amos Oz är en nyfiken person är uppenbart under vårt möte. Hans blick är närvarande och han besvarar lika gärna mina frågor som han ställer egna. Stundvis känns det som om det är han som intervjuar mig och inte tvärtom. Den genuina nyfikenheten i samtalet är också ett sätt att öppna oväntade dörrar som i sin tur kan leda till de oplanerade förändringar han säger sig vara intresserad av.
Jag undrar om han redan från början visste hur historien skulle sluta?
– Du vet, det här är ingen marionetteater där jag kan dra i strängarna så dockorna börjar dansa. Ibland har jag inte en aning om vad som kommer att hända i slutet av en berättelse.
Snarare kan han bli förvånad när gestalterna gör sådant han inte trodde att de hade förmåga till.
– Givetvis har jag en idé och en plan när jag börjar skriva, men ibland händer det att personerna i romanen utvecklas på egen hand och tar över. Det är precis som ett barn, någon gång kommer du att inse att det har blivit en självständig individ. Sedan är det inte alltid jag lyder dem. Det är den svåra delen när det gäller skrivande, men det är också väldigt roligt att se hur personerna växer med sina egna viljor och tankar.
Amos Oz pratar om sina romanbarn med en kärleksfull värme och glädje, stolt och förväntansfullt.
När jag för tillbaka samtalet till förräderi, svarar han:
– Det finns frågeställningar om lojalitet och förräderi som ett slags bakgrund i boken. Men boken är inget manifest. Det är en berättelse om förändring hos individen. Hur de lär sig om varandra och sig själva när de möts, och hur de överraskar varandra och sig själva.
Det är nu långt ifrån alla förrädare som Amos vill omvärdera. Det finns, menar han, så många olika: människor som stjäl från sin fabrik (”ointressanta”), människor som är otrogna i en kärleksrelation (”mycket intressanta, men inte i den här boken”), politiskt otrogna, och så, förstås, den nytestamentliga Judas.
– I "Judas" skriver jag om personer som betraktas som förrädare för att de är före sin samtid, för att de förändras, vill ha förändring, tror på förändring och inte är rädda för förändring, medan andra inte vill och vågar.
Amos Oz säger det med lätt frustration i rösten. Han har uttryckt besvikelse över den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus passivitet, och sagt att han kommer att tro att något är på väg att hända i landet först när han hör israeler kalla Netanyahu förrädare.
Själv var Amos Oz länge en politisk idealist som drömde om en värld utan klasser, gränser eller stater. Vid fjorton års ålder flyttade han till det närmaste han kunde tänka sig sin utopi, den kibbutz där han skulle komma att tillbringa över trettio år av sitt liv. Jag kan inte låta bli att tänka att de möten och förändringar som han skildrar i "Judas" är ett uttryck för den länge burna förhoppningen att människor, likväl som stater, en dag kan leva sida vid sida, trots olika åsikter, värderingar och kulturer, och ändå finna sätt att älska varandra.
Hur förhåller sig ditt politiska engagemang till ditt skönlitterära skrivande?
– Jag känner mig som en kompositör ibland, som skriver kammarmusik för olika instrument. Jag kan inte säga att jag är just rösten bakom cellon eller violen, men jag skriver för att jag är nyfiken på många olika röster. Har jag en politisk åsikt kan jag göra mig hörd; skriva en artikel eller göra ett uttalande på tv, istället för att ägna flera år av mitt liv åt det. Ibland läser folk en roman som ett slags manifest eller som ett politiskt uttalande. Det anser jag vara ett slöseri med läsning.
Gå till toppen